Sol, sardiner och känslomässig sång i Lissabon

Solens första strålar bländar mina ögon då jag kliver av flyget från Sverige. Gör mig redo att ruscha till nästa gate. Att springa på flygplatser är, av olika anledningar, en norm för mig. En buss svänger in och stannar framför mig och jag inser att här på Charles de Gaulle, Paris stora och enligt mig lite röriga flygplats, får jag helt förlita mig på andra för att hinna med nästa flyg.

Jag hinner, men när jag står där i kön och lamporna blinkar "last call for boarding" pirrar det ändå lite i magen av nervositet. Min kära syster Janet som jag ska upptäcka Lissabon med har inte synts till, men kommer plötsligt lugnt gående - den kvinnan har nog aldrig känt sig stressad. En varm, glad kram för mig lycklig! Sen får jag tydligt och bestämt avbryta när hon snabbt vill köpa någonting att ta med och äta. Drar med henne på planet och nu börjar vår gemensamma resa till Portugals huvudstad Lissabon!

Från flygplatsen till Lissabon kan man enkelt och billigt ta sig med tunnelbana eller flygbuss. Eftersom vi vet att Bolt och Uber ska vara relativt billigt i landet, vi ska längre än till centrum och helt enkelt vill ha det bekvämt, så väljer vi det alternativet.

Redan under bilresan till vår bokade lägenhet i området Alfama så inser vi att vi under dessa fyra och en halv dagar inte kommer att hinna se en bråkdel av det vi är sugna på i staden. Nu gäller det att plocka russinen ur kakan!

Att lära sig åtminstone några få fraser på det språk som talas i landet man besöker tycker jag hör till allmänt hyfs. Jag kan inte säga att jag lyckas så bra med portugisiskan. Jag försöker ibland treva mig fram med lite spanska, men märker snabbt att språken inte alls är så lika varandra som jag innan trott. Viktigaste är väl ändå att säga tack och det är jag bombsäker på. Obrigada om man är kvinna och Obrigado om man är man! Redan i första lilla butiken där jag köper vatten faller mitt självförtroende. Kvinnan tackar med ett "-Obrigado!" Janet och jag googlar fram vad som är rätt och det kan visst vara både lite si och så med avsluten på orden. Normalt ett A som avslutar ordet för kvinnan och ett O för mannan. OM det inte faller under massa andra regler för då kan det plötsligt vara tvärt om. Nu snurrar det verkligen runt i huvudet och jag bestämmer mig för att härdanefter svara med ett starkt OBRIGAD, med ett tyst litet a på slutet.

"-OBRIGADa"

Alfama är Lissabons äldsta stadsdel och jag går helt vilse i dess labyrinter av smala gator, gränder, trappor hit och dit och små torg. Under mina dagar i staden har jag ingen som helst kontroll över vad som är upp och ner, öst och väst. Jag irrar runt på spännande gator och märker ibland att - "åh, här har jag varit tidigare" - utan att för den sakens skull hitta hem därifrån. Som tur är går min syster, som också har ganska uselt lokalsinne, omkring med google maps i högsta hugg. Utan den hade vi nog varit kvar någonstans på Lissabons gator än idag.

Vår lägenhet i Lissabon känns som en liten pärla, perfekt för 2 personer. Rekommenderar alla som inte har problem att gå att bo i området Alfama. Det enda problemet i området är att det inte känns helt säkert att gå omkring där efter solnedgång, särskilt läskigt när även då små gatuljusen i gränderna slocknar. Om man som oss går vilse mycket kan det bli många stressande promenader i beckmörker med enbart mobilens ficklampa som ledljus.

Spårvagnen går precis utanför vår dörr. Den ikoniska spårvagnslinjen 28, Èléctrico 28, använder sig av äldre, kortare vagnar och kan därför enklare köra där det är extra trångt och backigt. Vi kastar oss åt sidan och trycker oss mot fasaden till vårt hur när vagnen kommer skramlande. Vi gör nästan en grej av att inte åka någon av spårvagnarna. Inte heller de färggranna tuk-tuks som finns överallt i staden. Jag och syster-yster gillar att gå!

Redan första dagen i Lissabon utbrister jag: "-Jag är förälskad i den här staden!" Jag vågar nog utse staden till en av de mysigaste huvudstäder i Europa. Lissabon känns turism-anpassad, men ändå lite "skitig". När en stad blir för tillrättalagd, för opersonlig, blir det lätt lite tråkigt i mina ögon. Lissabon, en av världens äldsta städer, känns för mig helt rätt med både det vackra och det personliga, både gammaldags och modern. Många av husen i staden har stenväggar och terrakotta-tak. En del hus är målade i rosa, gult eller blått. Det charmigaste och mest unika är alla kakel-beklädda hus. Kakelplattorna fungerar som ett skydd för huset, men jag gissar att dom främst finns där för estetiken. De är så vackra! Glaserade, ofta blå och vita, kakelplattor säljs överallt - på marknader, i klädbutiker, utanför kyrkor och i matbutiker. Jag blir sugen på att köpa på mig plattor och kakla hela mitt hus både utvändigt och invändigt!

Lissabons historiska centrum ligger på sju kullar. Staden har därför tre bergbanor och två hissar upp mot mirandouros som är utsiktsplatser på kullarna. I september 2025 skedde en katastrofal olycka med den mest populära bergbanan Gloria. Efter olyckan är fler av dessa fordon stängda för renovering och underhåll.

Vi som promenerar märker snabbt att avstånden mellan de olika miradouros inte är så stora. Trots det krävs det några dryckespauser pga höjdskillnaderna. Sicken tur då att det finns restauranger, barer och caféer perfekt placerade så att man samtidigt kan njuta av den vackra vyn av staden, alla kyrkor och av floden Tejo som flyter fram.

På Lissabons högsta punkt finns den gamla medeltida borgen Castelo de Sao Jorge. Borgen är välbesökt av turister, inte minst för att den belägen 95 meter över havet fungerar som en utmärkt utsiktsplats.

Loppmarknaden Feira de Lada, Tjuvarnas marknad, är någonting varken jag eller Janet vill missa. Där finns allt. Allt och faktiskt lite till. Det finns vackra, gamla och knasiga ting. Här skulle jag kunna befinna mig i en evighet. Marknaden sprider ut sig i de sluttande gränderna. Vill man inte kika efter fynd kan man bara slå sig ner och studera alla människor som rör sig som små myror som vill ta med sig allt det vackra till sitt egna bo.

Jag fyller också "femma nolla" år på vår resa. Systra mi väcker mig, inte med sång, utan med ett ojande för att hon råkat låsa in sig på toaletten. När jag hjälpt henne ut får jag inte bara skönsång, utan också den bästa frukosten innan vi ger ut oss på stan - nybakt bröd, goda ostar, charkuterier, jordgubbar och rosa bubbel!

Vi pausar mitt på dagen på ett av stadens alla takbarer. Vi väljer Ruby Rosa, ett ställe som är mycket anonymt från utsidan, vi tror nästan vi tagit fel på adressen. Väl uppe är det häftigt och lite små-knasigt. Knasigt är ju tex att få höra att de bara har ett champagneglas när vi beställer cava. Jag får det finaste glaset, troligen för att jag har tiara på huvudet.

Överallt vi går ser vi information om fadomusik. Man måste ofta boka bord och mat innan och det kostar en hel del mer än vi är beredda att lägga på en middag. Vi hör fado på uteserveringar ibland, där musiken inte kostar extra, men det vi hört hittills har inte fångat oss. Fado är en väldigt speciell och traditionell portugisisk musikgenre. Den känslomässiga sången ackompanjeras ofta av klassisk och portugisisk gitarr.

Vi är på väg hem på kvällen, när en man öppnar ett draperi till en liten bar och frågar om vi vill komma in och lyssna på fado. I en mörk lokal sjunger en ung man och en ung kvinna med kraftfull smärta och sorgsenhet. Avslutet på min födelsedag hade inte kunnat sluta bättre. Några tårar trillar ner för min kind. Händer det här verkligen? Det är så vackert! Framträdandet kostar ingenting, men efteråt kommer fado-sångarna fram till oss och frågar om vi vill köpa deras cd-skivor. Självklart vill vi det!

Egentligen borde jag alltid resa med min syster. Vi gillar båda att utforska till fots. Hon bryr sig inte - eller säger i alla fall inte ifrån - när jag stannar för att fotografera ungefär så där vartannat steg. Vi kan gå och gå och gå, helt utan plan, och bara njuta av det som råkar komma i vår väg.

Vi strosar längs shoppinggatan Rua Augusta, förbi det ståtliga torget Praca do Comércio och hamnar nere vid strandpromenaden. Här känns konstigt nog både livat och avslappnat.

En man målar stenar vid vattnet. Fotografen i mig tycker det känns spännande. Jag hinner fota ett par bilder innan min hjärna hinner i kapp mina tankar. Det här är så fel! Man orkar knappt tänka på alla gifter som förs vidare ut till havet.

Nu hamnar vi vid den berömda gatan Green streer, Rua Verde. Här kan vi ju sätta oss ner och ta en gelato. Nu har vi istället kommit till Pink street. Dags för en drink.

"-Kolla, här säljer de den portugisiska körsbärslikören Ginja i klassiska ätbara chokladkoppar." Jag är inte jätteförtjust i likör och gillar inte alls choklad, men... "-Skål!"

En påfågel visar oss fram till två män som sjunger hellre än bra. Stoppar ändå en liten slant i deras lilla hink som hissas upp till balkongen.

Vi kan också planera som tusan och leta länge, länge efter en attraktion eller restaurang och inte bli alltför besvikna när vi några timmar senare märker att vi inte hittar det vi sökt. Så blir det när vi letar restaurang efter tips från vår lägenhetsägare. Vi hamnar i samma trappa igen och ingen och igen, hur vi än beter oss. När vi märker att servitörer som tidigare försökt locka in oss på deras restaurang nu istället bara skrattar lite åt oss så tar vi det som ett tecken. Nu får det räcka! Vi viker av mot en bakgata och öppnar dörren till första bästa restaurang. Det visar sig att vi har tur! Restaurangen Duque bjuder på resans bästa personal, stämning, mat och dryck. Vi äter grillad fisk, där speciellt sardinerna sticker ut som en favorit. Vi råkar bli sist kvar av alla gäster, men bjuds trots det på husets likör innan vi masar oss hemåt.

Vad äter vi annars för gott på vår tur? Ett par gånger testar vi nationalrätten Bacalhau, torkad och saltad torsk. Tillagade och serverade på helt olika sätt, men gott båda gångerna.

På BoaBao serveras asiatiskt. Menyn här är lång och jag har alltid svårt att välja vad jag ska äta. Tillslut beställer vi in Dim Sum och den vietnamesiska nudelsoppan Pho. Så nöjd med valet!

På mysiga vinbaren Greca do vinho äter vi lokala ostar och charkuterier. Vi imponeras av den unge, trevlige servitören som verkar älska sitt jobb. Han lär oss att det som kallas för Pet-nat som vi nu dricker, är ett ofiltrerat och naturligt mousserande vin. När jag smakar på det goda, fruktiga och lite sura vinet hör jag ord som naturligt bubblande och trendigt, sen tappar jag lite koncentrationen. När han berättar vidare om vad det vi äter kommer ifrån och om hur ostarna tillverkats, då har han tappat mig helt. Jag ler vänligt och tackar glatt: "-Obrigadaoo!" Jaha, då blev det ett tack med både A och O som avslut för mig den här gången.

Lisbon Cathedral, den katolska kyrkan som ofta endast kallas Sé, är storslagen och full av historia, reliker och skatter. Den är byggd i fler olika stilar och påminner med sina tjocka väggar om en fästning. Den som inte är intresserad av kyrkor kan nog ändå finna den maffig att besöka, eller bara se den som en plats för svalka efter att ha vandrat omkring ett tag i stadens varma gränder.

Är man i Lissabon så MÅSTE man också ta en tur till den närliggande staden Sintra för att uppleva natursköna berg, förtrollande slott och ståtliga palats. Att ta tåget dit är smidigt.

Vi har läst på ordentligt innan resan. Ta ett så tidigt tåg som möjligt för att undgå turism-trängseln. Vi råkar gå lite fel på väg till tågstationen och missar tåget vi tänkt ta. Tar istället nästa fullpackade tåg. Vi har läst att det är viktigt att sitta i färdriktningen på hop-on hop-of -bussarna som kör på bergsvägarna upp till de olika slotten och sevärdheterna. Vi hamnar stående baklänges.

Bussen kör alltför fort längs de branta slingrande smala vägarna och frukosten i min mage lika så. Vi ser många som vandrar upp och det ser verkligen livsfarligt ut.

Det tar som tur är inte lång tid att komma till vår första anhalt - sagoslottet Pena, Palácio Nacional da Pena. Palatset byggdes på 1850-talet och användes då som sommarbostad till de kungliga.

Bland tinnar och torn i rosa, gult och rött, på 450 meters höjd och med en hejdundrande utsikt känner jag mig plötsligt som en sagoprinsessa som för ett ögonblick fått hoppa in i en klassisk Wald Disney-film.

Sagan fortsätter i den magiska gröna trädgården med exotiska växter. Gården är uppbyggd i olika terasser med massor av grusade gångar att vandra nedför. Det är mycket att se och njuta av här i den 200 hektar stora skogsmarken, men överskuggas en hel del av att de båda systrarna i filmen måste hitta någonstans att kissa, och det snabbt. Längst ner, där jag antar att den rätta ingången till slottsparken är, finns fem sjöar som binds samman med små vattenfall. Det är så grönt och skönt och vackert, men svårt att riktigt ta in allt när det forsande vattnet konstant påminner mig om att jag behöver en toalett.

När vi båda hittat och använt toalett kan vi slappna av igen. På bussresan hade vi sett Moorish Castle, en gammal vacker fästning från 900-talet. Den vill vi kolla närmare på. Jag gissar att utsikten därifrån är ännu vackrare eftersom man då ser hela Pena.

Kanske, mest troligt, är det jag som säger att vi ska gå åt vänster. Vi traskar på i ordentlig takt och hinner komma en bra bit innan vi inser att vi gått åt fel håll. Tiden går och vi inser att vi inte hinner med allt vi planerat för dagen. Vi blir tvungna att prioritera och väljer att skippa Moorish Castle. Nu går vi här på den slingriga smala vägen, precis som alla de vi kallade galningar när vi själva satt på bussen. Vi går brant nedför och varje kurva är läskig då vi snabbt måste hoppa in mot skogen när det kommer ett fordon. Det är vackert att gå i de skogsbeklädda Sintrabergen där det då och då sticker upp ett slott eller palats i horisonten.

Det kurrar ordentligt i våra magar när vi kommer fram till en korsning med ett par restauranger. Härligt! Vi väljer första bästa där vi köper oss en varsin både god och billig smörgås.

Härifrån är det inte långt alls till Quinta da Regaleira. Quinta da Regaleira är ännu ett slott, fast i en helt annan stil än Pena. Mystik och mörk trollkonst ligger i luften och de två Disney-prinsessorna förvandlas nu till statister i en gotsk fantasy-film.

Palatset byggdes mellan 1904 och 1910. Även här finns en stor grön park. Magin känns nära när vi vandrar runt i parken med hemliga underjordiska tunnlar och små vattenfall och när vi klättrar upp i "Törnrosa-slott".

En av de mest fascinerande sevärdheter i trädgården är en brunn. Jag kan bäst beskriva brunnen som ett uppochnervänt torn, ett omvänt torn med en spiraltrappa som leder en 27 meter ner under jorden. Brunnen användes aldrig som vattenkälla. Troligen användes den till hemliga riter relaterade till frimureri och tempelriddare. Det finns nio avsatser i brunnen och de sägs symbolisera Dantes nio cirklar i helvetet.

När vi känner oss mätta på mystik och mörk magi försöker vi ta en buss till Sintras gamla stadsdel, vi har ju ändå köpt dagskort för bussarna. Chauffören bara ruskar på sitt huvud åt oss. Vi går fram till korsningen där vi tidigare köpt lunch och försöker hoppa på en buss där istället. Fler skakande huvuden. Till slut frågar jag en taxichaufför om han kan ta oss till Sintra Old Town. Jag känner mig otroligt korkad när han skrattande berättar att vi redan är där. Bakom restaurangerna finns trappor och den lilla mysiga gamla stadskärnan är just här.

Vi vandrar runt, shoppar lite och sitter en stund på en av alla de små uteserveringarna innan vi tar tåget tillbaka till Lissabon.

En dag får vi den geniala idén att hyra cyklar. Efter en hel del sökande hittar vi företaget Biclas som har eldrivna hojar att hyra ut till oss. "-Ok, ni vill alltså ha hjälmar. Vi gissar att ni kommer från Sverige."

Kuststräckan längs Tejo-floden är fantastisk att cykla. Vi kryssar oss mellan promenerande skolklasser, kärlekspar och andra turister fram till stadsdelen Belem där vi äter en gudomligt smarrig lunch på en av alla uteserveringar längs floden.

Klostret Mosteiro dos Jerónimos är redan från utsidan imponerande. Kön för att boka biljetter är lång, men gör man det online istället så kommer man in i klostret relativt snabbt. Klostret byggdes 1502-72 som ett minne av Vasco da Gamas framgångsrika resa till Indien. I kyrkan ligger bland andra da Gama begravd. I den storslagna byggnaden av kalksten finns förutom kloster och kyrka, även korsgång, bibliotek och bikthus. Trots många turister är det lätt att föreställa sig hur det såg ut nör munkarna promenerade runt och mediterade vid fontänen på det grästäckta torget i mitten av klostret. Munkarna som bodde här tidigare hade som uppgift att hålla andliga samtal samt att be för sjömän och för kungen.

Pastel de Nata är ett portugisiskt bakverk som uppfanns just i klostret. Man tror att munkarna använde äggvita för att stärka sina vita kläder. Äggulan användes till det delikata bakverket.

Självfallet köper vi med oss kakor med det varumärkes-skyddade namnet "Pastel de Belém" som enbart får säljas från det ursprungliga bageriet i Belem.

En stund efter Belem får vi lite svårt att hitta en ok cykelväg. Ni kommer väl ihåg att vårt lokalsinne liknar två guldfiskars!

Vi inser att vi inte hinner ta oss till Caxias som vi planerat. Praia da Cruz får bli vår sista anhalt. Vi släpar våra cyklar nedför trapporna och drar dem genom den djupa sanden. Vi får en fin plats på den nästan folktomma stranden, hinner ta ett svalkande dopp samt avnjuta våra goda pastels innan vi måste släpa cyklarna upp för stentrapporna igen. Elcyklar är toppen, men vägen bly!

Nu är vi sena. Full rulle mot Lissabon! Vi susar fram. Väl framme i city går det långsammare. Vi cyklar, måste hoppa av och springa några meter och cyklar vidare. Mina ben ser ut som kartor av blåmärken när vi kommer fram. Vi hinner, eller nästan i alla fall... Bara några minuter sena. Uthyrningen har stängt och utanför står en trevlig man och väntar på cyklarna. Och på hjälmarna. Vi är så glada! Vi är så genomsvettiga och så sandiga!

Vi har verkligen lyckats få med massor av godbitar på bara några få dagar. Nu packar vi ihop våra väskor för att resa hemåt. Lite goda lokala ostar och skinka får följa med hem. Åh, vad jag nu ångrar att jag inte lyssnade ordentligt på den där servitören. Hade varit skoj att kunna briljera med lite ost och charkuteri-kunskap när vi äter detta hemma.

Det sista vi gör innan vi lämnar lägenheten är att placera cd-skivorna vi köpt efter fado-föreställningen på köksbordet. När det väl kommer till kritan vet vi att vi aldrig kommer att lyssna på dem, speciellt inte på cd. Skivorna får stanna kvar i Lissabon. Sången och alla minnen finns ändå kvar i oss för alltid!