Min kärlek till England är livslång och London är, enligt mig, den perfekta huvudstaden med en underbar blandning av allt från stilfulla plommonstop till långa, svarta Goth-rockar.
Året var 1990 och klass 9D skulle ta sig ända bort till London på skolresa. Jag var säkert sämst i klassen på geografi och hade aldrig varit utanför Sveriges gränser. Ändå var jag helt övertygad om att jag var liksom skapt för att resa. Pratade mycket och ofta om hur jag älskade att se världen!
I minibussen på väg till Arlanda pratade min mer beresta vän Sarah om passkontroll, gate, säkerhetskontroll, bagage och Boeing - ord som då saknade betydelse för mig.
Maria och Jens diskuterade om hur många 501-or de skulle köpa på Oxford och hur mycket taxfree de kunde få plats med i väskan på hemvägen. Det var inte förrän i samma minibuss på väg hem igen jag förstod att de pratade om jeans på stora shoppinggatan och parfymer på flygplatsen.
Hotellet Lordes var slitet. Där fanns sunkiga heltäckningsmattor, en unken lukt och massor av trappor som man lätt kunde gå vilse i. Nu vet jag att det var ett helt vanligt medelklass-hotell i England.
Det kändes som att mina kompisar visste mycket mer om den stora världen utanför lilla Järbo än vad jag visste. Någon sa att man i London kunde äta på McDonalds. Då blev det så. Nästa dag ville någon annan prova fish and chips. Jag blev så impad av att de redan innan visste att vi skulle få maten serverad i tidningspapper. Hur kunde de veta det?
Nu i efterhand kan jag förundras över hur våra lärare vågade åka iväg med oss virrpannor. På de tiden var ju den stora räddningen mobiltelefoner inte ens någonting att drömma om. Jag kan idag tänka mig in i paniken magister Risberg måste ha genomlidit den timmen när han och hela klassen väntade på mig och Sarah vid Picadilly Circus. En timme var ganska precis vad det tog oss att inse att Oxford Circus och Picadilly Circus inte är samma ställe. Vi tyckte sen mest det var skoj att det fanns 2 olika cirkusar i London...
2 år senare tog jag studenten. Nu skulle här levas! När jag fick frågan om att jobba som au-pair utanför London i ett halvår tackade jag ja utan att kolla upp vad au-pair egentligen betydde.
Det var nu jag verkligen började älska London och hela England. I lilla förorten Pinner levde jag i en småortsidyll för att spendera helgerna i London Town. Varje söndag sjöng jag i svenska kyrkans kör för att sedan skynda mig till Camden Market där jag bara gick runt och njöt av att få vara en del av det brokiga myllret.
Nu var jag riktigt fast i det där med att resa. Arbeta blev någonting man gjorde för att kunna resa. Det blev mycket arbete. Det blev också ganska mycket resa.
Trotts att jag alltid älskat mitt trygga Sverige och resor till, för mig, nya platser, så har mitt sug efter Engand alltid varit stort.
Åkte återigen till London där jag arbetade som servitris på Garfunkel´s Restaurant. Efter att ha gästspelat hemma för att studera foto/video på folkhögskola var det dax att söka fotoghögskola.
Att jag skulle söka mig till England kändes självklart. Det blev Southampton Institute of higher educations som blev mitt val. I Southampton studerade jag i 3 år.
Återkommer till London så ofta jag bara kan. När jag går runt där på gatorna, med kameran i högsta hugg, då känns livet riktigt MARVELLOUS.
En vandring längs Themsen en härlig vårdag, kanske en båttur, stopp för en pint eller en glass och bara vara...
I London kryllar det av färgstarka personligheter. Om man skulle jämföra sig själv med alla dessa spännande individer så skulle man nog känna sig väldigt grå och trist. Det konstiga är att jag inte alls känner så. I London så är jag precis samma som hemma i Sverige - men i London känner jag mig alltid lite coolare än jag egentligen är!
Marknader av alla de slag finns det gott om i London. Portobello Road är en gata i charmiga stadsdelen Notting Hill. Hit tar man sig för roliga, annorlunda second handbutiker och antikvitetsaffärer, samt för arkitekturen med de ljuvliga pastell-färgade husen. Portobello Road Market är en av Storbritanniens största antikmarknader.
Brick Lane är en symbolgata för det mångkulturella London och kallas ofta Banglatown.
Samtidigt är det en del av det trendiga östra London, fylld med populär gatukonst och känd för sina många konstnärer. Där trängs secondhand-butiker med restauranger, caféer och streetfood med mat från världens alla hörn.
Är man i en storstad hör väl nästan ett besök på en "rooftop bar" nästan till.
Vertigo 42 är en champagnebar med underbar utsikt över London. I Tower 42, en av stadens högsta byggnader, på just 42-a våningen ligger Vertigo.
