Min mamma är fantastisk! Jag kan prata med henne om det mesta, men när det kommer till mina passioner resa och foto är det inte alltid så lätt.
Hon tar kort - inte fotografier - och är ofta nöjd bara hon inte råkat kapa huvuden av barnbarnen.
Att se sig om i Sverige gör hon gärna, men ut i stora vida världen har hon aldrig längtat.
En dag, runt jul, när jag och mina syskon diskuterade reseminnen hörde vi plötsligt mammas röst: "-Skottland, det är mitt drömresmål. Dit skulle jag gärna åka." Vi 3 syskon tittade på varandra och nickade instämmande. Det här skulle vi komma ihåg!
När det var dags att fundera ut en 65-års present till mamma visste vi exakt vad vi skulle göra.
Vi skulle slå på stort!
Mamma blev överraskad och nervös över presenten. "-Det går nog inte. Jag har ju inget pass!"
Vi visste att hon skulle bli stressad och hade därför bokat resan så att hon skulle ha gott om tid till att både ordna pass och till mental förberedelse.
Jag flög från Göteborg, min syster Janet från Oslo och mötte upp vår bror Peter, svägerska Ying och mamma i Stockholm för fortsatt resa tillsammans.
Eftersom både jag och min syster var sena och fick springa till gaten på Arlanda, något vi båda är ganska vana vid, misslyckades mamma med sina försök att dölja sin nervositet när vi mötte henne. Så fort vi kommit på planet lugnade hon ner sig och kunde skratta åt det hela.
Vi landade på flygplatsen vid vår stad EDINburgh (familjen Edin) på lördag förmiddag. Nu hade vi 4 och en halv dag tillsammans innan flyget skulle ta oss hem igen.
Därifrån skulle vi åka norröver med hyrbil.
Lillebror utsågs till chaufför. Jag hade fått mer eller mindre panik av att köra på de smala, slingriga vägarna, men brorsan fixade det med bravur.
Att få ut vår hyrbil tog mycket längre tid än vi räknat med och när Peter styrde ut oss mot M9 kurrade våra magar ljudligt. Därför blev vårt första stopp redan i Stirling.
Staden Stirling är mest känd för slottet Stirling Castle beläget högt uppe på en kulle med storslagen utsikt över landsbygden.
Då vår mat-klocka ringt för länge sedan tog vi istället sikte mot den pittoreska staden med kullerstensgator nedanför slottet. Ett mysigt litet café stillade vår hunger med pajer, smörgåsar och fish and chips.
När vi fortsatte vår resa norrut via A84 kom regnet. Digitala väg-skyltar varnade för heavy rain som att det skulle kunna undgått någon.
Vägen ledde oss genom Trossachs National Park och ett fantastiskt landskap som hela tiden skiftade mellan höga berg och djupa dalar, böljande kullar och frodig grön landsbygd.
De slingrande vägarna tog oss förbi många mysiga små byar.
Anledningen till att vi stannade i just Callander var helt enkelt att mamsen fått syn på en butik hon ville besöka. Butiken "The Nut Cracker" är himmelriket för den som älskar julen och all pynt som hör julen till!
När det väl slutat regna tog vi fler korta "wow-pauser", bl.a. vid vackra Loch Lubnaigh.
"Loch", det skotska ordet för sjö eller havsinlopp, används flitigt. Det samma gäller för det skotska ordet för bergstopp, "Ben".
Oban är en vacker liten stad som på senare år blivit känd som "The Seafood Capital of Scotland".
Vi hade bokat en lägenhet i Oban för 2 nätter.
Att lägenheten låg centralt visade sig stämma. Den låg precis vid den vackra hästskoformade hamnen som var själva centrum i staden.
Efter en kväll i staden, innan vi släckte ljusen för natten, skulle vi enas om vad vi helst ville upptäcka under morgondagen. Valet föll på ön Mull strax utanför Oban.
Färjan från Oban till Craignure på Isle of Mull tog endast 45 minuter, men bjöd på dramatiska horisonter.
En minibuss stod vid färje-lägret redo att åka till Duart Castle. Vi hoppade på!
Hade vi varit sugna på en vandring skulle vi ha fått oss en fin promenad då naturen var mycket vacker.
Duart Castle är byggt på 1200-talet och tillhör Clan MacLean. Slottet är ett av få som fortfarande är privatägt och delar av klanen MacLean bor fortfarande på ägorna.
Slottet som majestätiskt breder ut sig längst ut på klipparna mot havet fick mig nästan att tappa andan. Så vackert (wow)!
Slottet bjöd på fängelsehålor, innergård, murar med minnesvärda vyer, vackra salar med både personliga och historiska föremål. En överenergisk guide berättade historier om både slottet och klanen MacLean.
Från Craignure hoppade vi på nästa buss som tog oss tvärs över ön.
Jag, som gillar att läsa på en hel del innan jag reser, hade läst att de flesta wow-effekter skulle uppnås om man satt på bussens högra sida när man reste österut. Det visade sig stämma och jag blev riktigt irriterad på min syster som satt bredvid mig och sov under hela bussresan. Så bortkastat att sova bort den underbara resan!
Vi hade en rolig chaufför som muttrade högt när han kom in på riktigt smala vägar. Med van hand rattade han runt bussen vid små vändplatser alldeles intill havet.
När vi körde ner mot Fishnish suckade han och sa att ingen gått på eller av bussen på den här platsen de närmsta 100 åren. "-Rätt som det är så kommer det väl någon galning som absolut ska hit, så jag måste följa tur-tabellen".
Tobermory, med sina färggranna hus längs huvudgatan fram till piren, måste vara Skottlands absolut sötaste hamn. De skogskantade kullar som omger hamnen fick mig att känna mig som om jag vore i en tecknad film.
Det finns över 130 whiskydestillerier i Skottland. Självklart måste man besöka minst en när man är i landet.
Vi valde Tobermory Whisky Destilleri.
För mig var det första gången jag besökte ett whiskydestilleri och jag tyckte det var riktigt spännande.
Tobermory destilleri använder vattnet som kommer från den lilla sjön som rinner från bergen precis bakom byggnaden. Vattnets låga mineralhalt hjälper till att skapa raffinerad whisky.
Ledaig var för länge sedan namnet på destilleriet. Tobermory producerar fortfarande whisky med hög rökighet som kallas Ledaig, samt Tobermory whisky med låg rökighet och Tobermory gin.
På kvällen gick vi ut i Oban med uppdraget att hitta en restaurang som alla kunde uppskatta. I det här gänget var det mamma som var den kräsna.
Det är väl allmänt känt att man borde ta sig en bit ifrån de största turist-stråken för att hitta den bästa maten. Det var ju bara alldeles för mysigt att bli bländad av de mångfärgade lamporna vid hamnen, insupa doften av hav och härlig atmosfär. Vi struntade i alla "backpacker-regler" och höll oss kvar mitt i smeten.
Ee-Usk betyder fisk på Gaeliska. Här hade min syster gjort sin research och läst att Restaurangen Ee-Usk skulle vara den bästa fisk och skaldjursrestaurangen i staden.
Det såg fullt ut. Och oj så finklädda alla var där inne! Vi kan ju inte få mer än nej, tänkte vi och öppnade dörren.
Ja, det var fullt, men vi fick komma in och vänta på ett bord om vi ville. OM vi ville? Nu var vi ju riktigt sugna på att testa alla skaldjur vi sett när vi sneglat på gästernas tallrikar.
Mamma beställde lax och vi andra satsade alltså på skaldjur. Oh la la, så gott och trevligt med utsökt mat på faten, drink OCH bubbel i glasen. Wow liksom!
Innan vi lämnade Oban, var vi ju bara tvungna att åka upp till McCaig´s Tower som visat upp sig som en stilig siluett över hela staden.
Man kan gå de 144 stegen uppför "Jacobs stege", men vi bestämde oss p.g.a. tidsbrist att ta bilen.
Oj, så trångt det var och enkelriktat här och körförbud där och nu fick vi möte och måste backa. Stackars Peter som var tvungen att köra medan vi andra i bilen, eller mestadels jag och mamma kanske, skrek oj! och aj! och passa! med höga, pipiga röster.
Tornet kallas också för McCaig´s Folly, fritt översatt till dårskap. McCaig´s tanke när han byggde "dårskapet" var att det skulle bli ett monument till hans familj.
Jag skulle kalla det hybris eller storhetsvansinne! Hans plan var att själv stå staty i mitten, men i och med hans död 1902 stannade bygget av. Nu finns där endast ett tomt skal med en offentlig, vacker trädgård och storslagen utsikt över Oban och de små öarna Kerrera, Lismore och Mull.
Vi packade in oss i bilen igen och styrde kosan mot EDINburgh, självklart med tid för "wow-stopp", det första ganska snart.
Att Kilchurn Castle, även kallad Loch Awe Castle, är en av de mest fotograferade av alla Skottlands slott är enkelt att förstå. Omgiven av vatten med de gröna bergen som bakgrund ser den sönderfallande, men vackra ruinen nästan kuslig ut.
Här fortsätter vi på väg A83, vi vill ju njuta av så mycket olika delar av Skottland som vi bara kan.
Inveraray. Hur 17 uttalar dom det här i Skottland?
Jag och min syster försöker få svar inne på en av de 2 stora whisky-butiker i staden.
"-Excuse me. Where are we?" Den stora tatuerade mannen framför oss tittar lite frågande mot oss och vi gissar att han tänker att vi INTE ska få köpa alkohol av honom.
"Where are we? What is this town called?" Vi får ett svar till slut, det får vi. Problemet är bara att vi först inte kan säga det och när vi försöker igen utanför butiken har vi redan glömt hur han uttalade det.
Det blev lunch i solen och små-shopping i de vackra vita byggnaderna i lilla Inveraray´s centrum.
Plötsligt hörde vi det vi längtat efter sedan vi landat på Skotsk mark. Säckpipa! Det spelar ingen roll hur många gånger man hört det, första gången i Skottland är speciellt.
"And there´s a hand, my trusty fiere, and gie´s a hand o ´thine. And we´ll tak´a right gude-willie wought for auld lang syne."
Att man ofta hör sången "Auld lang syne" i pub-miljö, gör det ju inte lättare att förstå orden, men fin är den.
Vi följde skyltarna mot Inveraray Castle bara för att inse att vi missat någonting riktigt vackert nu när vi kände att vi inte riktigt hade avsett tid för ett besök på slotten. Slottet och gården var riktigt vackert till och med sedd utifrån staketet.
A82 för oss till Loch Lomond, Skottlands största sötvattensjö.
Nu tar mamma ton i bilen och sjunger för fulla muggar: "On the bonnie bonnie banks o´Loch Lomond". Vi andra nickar försiktigt och tror nog vi känner igen melodin.
När vi suttit en stund i den mjuka sanden, andats in den friska doften, njutit av lugnet och sen blivit jagad av en argsint svan fick vi ett meddelande av Ying som hittat någonting vi bara måste se.
En kort promenad bort från stranden så fanns den sötaste lilla by. Det visade sig att vi var i byn Luss. Små hus i sandsten och skiffer, täckta i klätterrosor, stod på rad längs den smala kullerstensgatan. Trädgårdarna blomstrande av frodiga buskar och doftande blommor. Wow!
Av någon märklig anledning hade jag blivit utsedd till kartläsare och lyckades självklart guida Peter fel på Skottlands mest trafikerade motorväg, M8. Jag hängde inte riktigt med i de gigantiska rondeller vid runt Glasgow och vi fick vända om några gånger innan vi hittade fram.
Så var vi då äntligen framme i vår stad, i familjen Edins stad, EDINburgh.
Hyrbilen var tillbakalämnad och vi var inkvarterade i en riktigt, riktigt fin lägenhet centralt i staden där vi skulle bo 2 nätter.
Hur upptäcker man bäst en okänd stad om inte på taket av en dubbeldäckande sightseeing-buss?
Hop-on, hop-off kändes som ett riktigt bra sätt att få en överblick av staden.
Med solbrillorna på njöt vi av det fina vädret och utsikten. Eftersom biljetten räckte i 24 timmar hoppade vi av och på bussarna ett flertal gånger och hann på så vis se en stor del av staden på ganska liten tid.
Njöt bl.a. av utsikten vid Carlton hill och de färgglada butikerna vid Victoria Street.
Vid Vicotoria street hittade mamma och Ying också "The wee pub" som marknadsförde sig som Scotlands minsta pub. Janet och jag är lättlurade och provade vinet "Run Rafa Run". Det var en rolig etikett på flaskan, men vinet totalt odrickbart!
När de andra gjorde ett besök på slottet passade jag på att tillbringa några timmar med vad jag gillar allra bäst - att gå runt i staden alldeles på egen hand, bara jag och min kamera.
I en vacker 1800-tals byggnad vid Edinburgh old town finns The Signet Library.
The Signet Library ägs av "The Society of Writers to Her Majesty´s Signet", ett advokat-samfund startat 1594.
På nedervåningen till "The Signet" finns Collonades, där vi åt enastående Afternoon Tea med en touch av glamour. Det här var en del av vår present till mamma. Jag tror att det blev till ett minnesvärt ögonblick för så väl henne som för oss andra att få njuta av champagne, te och godsaker efter godsaker i denna lyxiga biblioteks-miljö.
På onsdagen hade vi bokat in vår hemresa till sen eftermiddag.
Vi bestämde oss för att följa kusin Saras förslag om ett besök på mysiga Circus lane. Ett val vi var glada över att vi gjorde - tack kusin Sara!
Längs Cirkus Lane känns det som att gå i en lantlig liten fridfull by. 1800-tals byggnader med frodiga små trädgårdar leder oss fram till Water of Leith och Dean village.
Klädspaning på Primark där Ying lätt vann första pris i storshopping.
En härlig promenad runt staden tog oss till Rose street där vi hittade knasiga puben Dirty Dick´s. Insidan av Dirty Dick´s liknas mest som ett litet mörkt antikvariat, knökfullt av kuriosa.
Maten var smaskens, bättre än väntat. Mamma njöt av sin lax.
Det var då vi kom fram till att hon ätit lax varenda dag på den här resan. Lite trist tänkte vi andra. Toppen tyckte mamma!
Vi känner verkligen att vi maxat de här dagarna och är så nöjda med underbara Skottland och det fina sällskapet.
Vi är glada över att vi sett solen så mycket under resan. Att det också kommit lite regn försöker vi se som positivt: Dagens regn blir faktiskt till whisky i Skottland!
Våra boenden på denna resan:
Kings Arms Holiday Apartments, Oban
Vi var 5 personer som hyrde denna lägenhet som låg precis vid hamnen. Just när vi var där skedde renovering av fastighetens utsida, men det var ingenting som störde oss. 2 sovrum med 2 sängar i varje samt ett kök/vardagsrum med bäddsoffa. Helt nya möbler samt fullt utrustat kök och badrum med dusch. Vi var mycket nöjda!