Med snorkel på och siktet inställt på äventyr i Filippinerna.
Uppdaterat: för 3 dagar sedan
Långsamma andetag, det är allt som hörs. Utöver det, en absolut tystnad.
Det är söndag och jag sitter i min säng och funderar. Öppnar fönstret och lyssnar noga.
Nej, inte ens med fönstret öppet hör jag fler ljud.
I Filippinerna var det aldrig riktigt tyst. Mopeder och bilars tutande, fåglars kvittrande, syrsors spelande, tuppars galande och slevars slammer i grytorna. Utrop av människor som ville sälja frukt, grödor, glass, kött eller bröd. Musik. Överallt hördes musik. I varje hus spelades musik och sjöngs det karaoke med blandad kvalitet. Ibland blev det stökigt och bökigt, men oh så charmigt!
Under 3 veckor var jag och min familj på Filippinerna.
Landet Filippinerna består av över 7000 öar varav ca 2000 är bebodda. Det säger ju sig självt att 3 veckor egentligen är alldeles för kort tid för att riktigt utforska detta land, men man hinner ändå få fler adrenalinkickar och en introduktion till landet. Jag hade gjort min hemläxa grundligt och ju mer jag läste på om landet, desto fler platser hamnade på min “måste-upptäcka-lista”. Att välja ut öar för våra 3 veckor var alltså inte så enkelt.
När jag skulle boka flygbiljetter, i mars 2026, hade kriget mellan USA och Iran bidragit till den största globala bristen på olja och drivmedel någonsin. Lite naivt höll jag tummarna för att kriget skulle bli kortvarigt, men planerade för säkerhets skull tiden i Filippinerna så att vi kunde se så mycket vi bara kunde med så lite båt och flygresor som möjligt.
Kriget gjorde att många flygvägar till Filippinerna valdes bort och vi köpte tur och returresa till Kuala Lumpur i Malaysia. Därifrån blev det separat resa tur och retur till staden Cebu City på den filippinska ön Cebu. Jag gallrade ner min önskelista till att också besöka de närliggande öarna Siquijor och Negros.
När vi kom fram till Kuala Lumpur i Malaysia hade vi varit i luften i totalt 14 timmar och på resande fot i 20 timmar eftersom vi även mellanlandat i Istanbul. Det var tidigt på morgonen och ingen av oss hade sovit på flyget. Vi var alltså ordentligt trötta vid det här laget.
KLIA, Kuala Lumpur international airport, är stor och modernt snygg. Vi visste att vi skulle behöva byta från KLIA till den mindre, lite enklare lillebrorsan KLIA2, men hur hittar man dit? Efter en del sökande visade det sig att vi behövde ta ett tåg för att hämta ut våra väskor och sen ett nytt tåg till KLIA2. Det tog lång tid, men var inga problem för oss. Vi hade hela13 timmar att fördriva innan nästa flyg. När vi väl tagit oss igenom de 13 långa timmarna fick vi information om att flyget till Cebu var framflyttat till nästa dag och det blev en oplanerad övernattning i Kuala Lumpur.
Klockan 12 nästkommande dag satt vi då äntligen på flyget som skulle ta oss till Cebu, Filippinerna. Eftersom vi nu med råge missat vår bokade färja till Siquijor så blev det en till oplanerad övernattning, nu i en lägenhet i Cebu City. Här känns det som att vår resa i Filippinerna på riktigt startar.
Klockan är 05.00. Vi har beställt en Grab, Sydostasiens motsvarighet till Bolt eller Uber. En vänlig chaufför väntar när vi med andan i halsen packar in oss i hans Toyota. Han kör oss den korta vägen till hamnen, släpper av mig vid biljettkön och visar in resten av familjen till terminalen.
Så många olika känslor sköljer över mig. Jag är spänd när jag ser kön och ännu mer stressad när jag märker hur långsamt det går framåt. Vi kan bara inte missa båten en gång till! Det är riktigt varmt trots morgonens tidiga timma, banden på ryggsäcken skaver in i axlarna och svetten rinner nerför min panna. Samtidigt känner jag en lycka i hela mig. Det här är det riktiga Filippinerna - nu börjar äventyret!
Det är fortfarande nattsvart ute och ett galet ljud på alla tuppar som är placerade i varsin flätad korg. Dom ska också ut och åka båt. Några små eldar brinner vid sidan av mig och där förbereds just nu för matlagning. Det ser ut som att några människor bor här ute på gatan och det gör mig sorgsen.
Jag ser verkligen annorlunda ut där jag står med mitt blonda hår och min stora rygga. Det känns som att ALLA vill prata med mig. Med bestämd blick visar jag att jag inte är intresserad - jag ska inte bli lurad allra första dagen! Efter ett tag märker jag att de inte alls är ute efter att lura mig. Någon är bara nyfiken och de flesta vill hjälpa mig och jag känner mig dum. Jag brukar inte vara den med förutfattade meningar, men som resenär är man, på gott och ont, lite van att ha garden uppe.
Jag hinner köpa biljetter till båten i tid och nu följer incheckningen. Ungdomarna har resväskor som måste checkas in. De måste också öppna och visa upp sitt handbagage samt svara på frågor om de har med vapen eller explosiva varor. Vi vuxna kan bara stiga på båten med våra mycket större väskor på ryggarna.
Båtturen tar 4 timmar. Jag och Ella kollar på filmen som visas på TV´n rakt framför oss. Det är den nya Snövit, tyvärr helt utan ljud. Det blåser ordentligt och jag huttrar hela resan.
När vi kliver ut framme på ön Siquijor slår värmen emot oss. -Aaah, så underbart!
Sir Lito från Tagbalayon Lodging House kör oss till det som blir vårt hem de närmsta dagarna. Tagbalayon är ett toppen-ställe om man som oss vill bo på ett vandrarhem/pensionat med välkomnande och familjär backpacker-vibe. Här möts vi av avslappnad, genuint trevlig, proffsig personal och här finns gemensamma utrymmen med soffor, hängmattor och brädspel för skönt häng. Restaurangen har en stor meny och levererar hög klass på både mat och dryck. Boendet ligger längs en ganska hårt trafikerad väg, men nära Tubod beach.
Tubod beach når vi till fots på bara några minuter.”-Maám! Maám! Come here please.” En kvinna berättar för mig att man måste betala om man ska simma. Vi lär oss snabbt att man alltid måste ha med sig en hel del småpengar eftersom det tar betalt för allt! Vid stränder är det vanligt att man måste betala en liten summa ”miljöskatt” för att snorkla eller dyka. Pengarna ska gå till att skydda naturen från massturismens effekter, tex genom att betala strandstädarnas, “Green Enforcers”, löner och för att skydda mangroveskogar och korallrev från att förstöras av tex båtar som kastar ankar.
Det känns som en mycket bra tanke med skatten, men ställer mig frågande till om pengarna i slutändan går dit de ska. Gissar att, åtminstone en del av pengarna, går till att driva själva systemet. Att trycka biljetter, betala löner till de som sitter och samlar in pengar (som på alla ställen vi sett varit fler personer) och till löpande administrativa kostnader. Går det riktigt illa kanske en del av pengarna också handlar i korrupta tjänstemäns fickor. Jag tycker stränderna här på Siquijor är relativt fina och städade, medan man kan se sopberg på andra ställen, som längs vägrenen.
När vi tar ut pengar från automat får vi alltid stora sedlar. Det blir nästan som en tävling mellan mig och min karl, Mannen i Hatten, att försöka bli av med stora sedlar och växla till oss småpengar. Det är inte lätt och jag tror jag förlorar.
Ön Siquijor har sedan lång tid tillbaka förknippats med mystik, healing och olika ritualer. Det sägs att vissa människor fortfarande ser ön som fördömd och inte ens vågar uttala dess namn, SIK-ee-HOR, för rädsla för otur. Idag tror jag dock att det vidskepliga endast har en positiv dragningskraft för turismen.
För ynka 2500 Filippinska peso, ca 300kr, kör Sir Lito runt oss en hel dag i sin tuk tuk. Vi tar oss hela vägen runt den lilla ön med en kustlinje på 102 km. Siquijor är en korallö med kuperad terräng som ger branta klippor mot havet och vårt första besök den dagen är Pitogo Cliff Nature Park. Pitogo Cliff har fått sitt namn av Pitogopalmerna, väldigt häftiga palmer med kottar, som växer vid de dramatiska kalkstensklipporna. Klipporna och utsikten är magisk, men det mest spektakulära är enligt mig det bleka, karga landskapet. Palmerna växer upp över urgammal korallrev som formats till fossiler av århundraden av piskande havsvågor. Det känns som om man landat på månen och när som helst kommer att möta en utomjording.
Old Enchanted Balete Tree är precis som det låter ett gammalt träd, men inte riktigt vilket träd som helst. Balete är ett sorts fikonträd, av samma släkt som Bantayan som finns i tropiska länder runtom i världen. Träden gror på andra träd och skickar ner luftrötter längs värdträdets stam. Rötterna slingras sen runt tills värdträdet kvävs. Därför ser de mycket speciella ut med massor av grova rötter och stora breda kronor. Balete är det filippinska namnet för trädet som är förknippat med spökhistorier och andar och därför hanteras med respekt. Nedanför det här gigantiska runt 400 år gamla trädet rinner en sval naturlig källa ner mot en liten pool med fiskar i. Vi sätter oss på kanten med fötterna dinglande ner i vattnet. Fiskarna verkar mätta, de mest bara puttar sig mot våra fötter och vi får åka vidare utan fiskmassage.
När vi kommer fram till Laga-An Falls börjar det att regna. Vi halkar ner för den sliriga stigen till det lilla vattenfallet. Njuter lite av tystnaden och ensamheten innan vi vänder upp igen och betalar den obligatoriska guiden några peso.
Det har redan slutat regna och Lito styr mot ett av de mest populära fallen. Cambugahay Falls har fler och större fall, men är framför allt lite mer som ett paradis-lekland i djungelmiljö. Kristallklart turkost vatten, lianer att svinga sig i och bambu-flottar att åka på.
Efter underbara svalkande bad återstår de höga hala trappstegen upp igen. Nu rinner svetten återigen längs både mage, rygg och kinder. Jag och Lennon svalkar oss med glass i smakerna avokado och kol (!!). Här gäller det att vara snabb. Den gröngrå smeten rinner nedför struten innan jag ens hunnit betala för glassen. Vi sätter oss tillrätta och kikar på livet som levs runtom oss samtidigt som Lito tar oss vidare på vår resa.
Nu till det jag sett fram emot mest den här dagen: Sambulawan Underground River. Samtidigt funderar jag över hur mycket äckliga krälande kryp vi kommer att komma nära.
Vi får på oss flytväst och pannlampa. Endast en mobil får tas med och den lämnas till guiden.
Utan någon mer information vandrar vi iväg, tätt efter vår trevliga guide. Vi når grottan via en brant, hal och ojämn trappa. Här gäller det att verkligen se efter var vi sätter våra simskorsbeklädda fötter. Väl nere, ca 30 meter under marken, är det bara att plaska ner i det kristallklara vattnet. Jag ser redan här att det här kommer att bli ett extra fint minne för hela familjen.
Vi vadar och simmar om vartannat i den 200 meter långa floden som rinner i grottan. Många delar är mycket mörka och trånga. För att inte skada händerna på de vassa klippkanter och kalkstensformationer så blir det mer som försiktiga hundsim-tag med armar och ben. När vi kommit fram till flodens källa är det bara till att vända och vi får en chans att se och uppleva alltihop igen. Guiden fotar och filmar konstant.
Han berättar att sötvattnet från floden tidigare användes som dricksvatten. 2018 öppnades grottan för allmänheten och sedan dess har byborna gått över till alternativa vattenresurser. Vi letar fladdermöss i taken, men vår guide informerar oss om att fladdermöss-kolonierna som tidigare bott i grottan försvunnit i takt med att vi blir fler och fler besökande turister. Vi kommer upp ur grottan utan att ha sett ett enda läskigt djur, men massor av häftiga droppstenar.
Eftersom Siquijor är mest känd för sina stränder och oändliga vattenfall blir jag glad när jag i inlandets bergiga delar ser mindre rofyllda risfält. “Mannen i hatten” sitter längst fram med halva skinkan hängande utanför tuk tuken för att inte hamna på växelspaken som finns mellan honom och Lito. Han märker att jag försöker fota och ber Lito att sakta ner. Lito ser frågande ut och kör på i samma takt. Han förstår nog inte ens vad jag vill fota, det är inte alla som tycker att risfält kan vara både vackra och intressanta.
Salagdoong beach får mig helt att tappa andan!
Bara synen av den vita små-steniga stranden och det turkosa kristallklara vattnet med en klippa i mitten är som den vackraste tavlan. Vi går upp för klippan där man kan sitta och njuta av skuggan eller använda avsatserna som finns till att dyka ner i det underbara vattnet. Jag och Mannen i Hatten ställer oss bredvid en ung tjej i mini-bikini, ser ut över havet och njuter av utsikten. "-Beautiful!" utbrister Mannen i Hatten. När vi hör tjejen i mini-biki svara: -"Oh, thank you", så vet vi inte hur vi ska bete oss. Tjejen verkar endast glad åt det hon trott var beröm. Mannen i Hatten vänder på klacken och går ner från klippan, skakandes på huvudet.
Ungdomarna har “kastat in handduken”. De är trötta och hungriga och vill hellre bara sitta i skuggan än att bada. Jag och Mannen, som båda klassar det här till ett av våra bästa havsbad någonsin, försöker truga på dem att hoppa i. Det är ingen idé, allt ungdomarna är intresserad av just nu är mat och dryck. Vi beställer mat på restaurangen och sätter oss snällt med dom i skuggan och käkar. Får väl erkänna att det är riktigt gott med lite i magen. Vi har haft en händelserik dag.
Vi fortsätter nu runt hela ön på Circumferential Road som bjuder på vackra kustvyer.
Vinden fläktar mot våra ansikten och nu känner vi alla hur trötta vi är. Ella slumrar till och jag håller oroligt i hennes arm så att hon inte ska kastas av i svängarna.
Vårt sista stopp för dagen är Paliton Beach.
Paliton Beach är lite som kärlek vid första ögonkastet.
Här kan man köpa drinkar, grillat, frukt, eller varför inte en hatt och en voodoo-docka?
Ett paradis för influencers som turas om att fotas springande längs horisonten med vita klänningar och plutande läppar. Samtidigt finner jag ett härligt lugn här. En cool, avspänd stämning. Den underbara stranden är ganska liten, men går man en kort bit genom en träddunge kommer man till ännu en liten mysig strand. Kanske hade jag inte tyckt att den var lika härlig om vi varit här under sommarens högsäsong, men just nu är den perfekt för oss. Hit åker vi fler gånger.
Vi äter fler av våra måltider, speciellt frukost och middag, på Tagbalayon. Vi älskar både maten och hur personalen skojar med varandra och med oss. Vi märker att många filippiner är ovanligt snabba på att lära sig och använda våra namn när de pratar med oss. "-Good evening Jessica. How has your day been?” "-Hello Ella, would you like something to drink?" Det känns så trevligt och personligt. Det vanligaste jag blir kallad när jag möter någon på gatan är Maám och Madam, men jag får också höra Mammy, Mami och Wifey ibland. Hallå, jag är väl mer än bara mamma och fru!
Jag och Lennon bokar massage en dag. Så avslappnande och välbehövligt efter att ha kånkat runt på ryggsäck. När massagen är klar får vi höra att vi ska ligga kvar och slappna av ett tag. Personalen går ut ur rummet. Där ligger vi och vågar inte röra oss. Vi kan väl inte bara gå ut? Dom kommer väl och hämtar oss? Efter lång tid förstår vi att ingen kommer in för att hämta oss och smyger ut ur rummet. Där sitter massörskorna och skrattar glatt: "Did you fall asleep? You stayed for ages.”
Efter några dagar är det dags för oss att byta boende. Jag har bokat två nätter för oss på South Mountain Resort och svenske Peter Söderberg som äger resorten tillsammans med sin fru Marivic, kommer och hämtar oss. Vi åker en bit upp mot den mer centrala, lite backigare delen av ön. Nu går det upp för oss - South Mountain betyder inte att vi nu befinner oss på södra delen av berget. Det är helt enkelt en lek med ord: Söderberg blir South Mountain.
Den här platsen är magisk! Vi blir ännu mer imponerad när Peter berättar för oss att de byggt upp hela platsen från grunden, att vartenda träd som finns här är planterade av dem.
Träd finns det gott om. Palmer och buskar, fruktträd och blommor överallt.
Det känns som att man är omringad av djup djungel och ändå är på en lyxig resort. Utsikten är skog och palmer och långt bort ser man havet. Det är riktigt vackert!
Då har jag inte ens nämnt poolen, de fina bungalowen och restaurangen. All personal är också mycket vänliga och just det känns som ett genomgående tema här på Filippinerna. Tyvärr så befinner sig Marivic i Sverige just när vi är här, så vi träffar henne aldrig, men Peter är en riktig pärla. Kvinnan som städar våra rum är så fin och sjunger gärna då hon sopar, städar och fyller på vårt vatten. All personal i restaurangen är toppen. Amy blir den jag går till när jag behöver hjälp eller bara vill veta mer. Hon guidar mig bl.a runt bland träden som omringar oss:
-”Till höger ser du mahogny, i mitten Gmelina (uttalas Jimelina) och det används som timmer på ön. Trädet till vänster heter Molave. Eftersom det är ett extremt hårt och värdefullt träslag, som också kallas för järnved, är det fridlyst. Att hugga ner ett sådant träd leder till böter eller fängelse.”
Calamansi är Filippinernas mest älskade citrusfrukt och finns med som smakhöjare i många maträtter. Ofta serveras också ett par halverade calamansi på talriken för att pressas över maten. Frukterna är små och mörkt gröna till ljusorange eller gula. Tänk dig att lime, citron och mandarin hade fått ett barn ihop och du har smaken på tungan. Skalet är tunt och sött. Jag har blivit ett stort calamansi-fan.
Inget slår en iskall läskande calamansi-juice i det tropiska klimatet!
Amy varnar mig för att inte förväxla calamansi med de mängder av små runda gröna till klargula frukter som ligger på marken. De kommer tydligen från Gmelina-trädet och har en bitter smak och skarp lukt.
Restaurangen har en stor meny med allt från lokala filippinska rätter till västerländska klassiker. En del skandinaviska inslag finns också som de helt magiska köttbullarna med potatismos, sås och tranbärssylt. I restaurangdelen står en elorgel med skylten PLAY ME. När det är lugnt i restaurangen vågar Ella sätta sig ner och göra som de uppmanar, spela lite.
Det kryllar av hundar på South Mountain. När vi ser de här hundarna önskar vi att alla hundar kunde få ha det så här. De lever fritt på en stor yta. De springer runt och leker, äter gott och har många människor att både busa och gosa med. Jag tyckte Justin såg lite väl tuff ut när vi kom, men han blir snabbt min favorit. Madonna, Mariah, Lady och Bob blir våra vänner. Galna Britney blir Ellas favorit. Tina Lennons favorit och den vi hänger med mest, men det är nog för att hon älskar mat och ständigt hänger med i hopp om att få smaka någonting.
Tyvärr har nog de flesta hundar i Filippinerna inte lika tur som dessa. Många är gatuhundar som vandrar runt längs vägarna. Vi ser också många hundar som sitter fastkedjade, en del i små burliknande hundkojor.
Tanken är att vi ska ta båten vidare till ön Negros och sen buss rakt över ön till Sipalay vid västkusten och drömmen Sugar Beach. Oturligt nog kommer en supertyfon in mot landet och ställer våra planer ur spel. På bilder ser vi hur tyfonen närmar sig Filippinerna och Siquijor. Det ser läskigt ut. Experter hävdar dock ganska tidigt att tyfonen kommer att vika av uppåt och troligen totalt "missa" Filippinerna helt. Den kommer dock att föra med sig en hel del oväder i form av hällregn och då mest längre väster ut. De räknar med att just det området vi ska till kommer att få 200 mm regn på tre dagar. Det är lika mycket som regniga Göteborg får på tre månader. Jag är ganska envis, men får få så klart ge mig. Vi kan ju inte riskera att hamna i någonting riktigt farligt. Peter lugnar oss med att vi inte kan vara säkrare än där vi just nu är och att stanna på South Mountain är ju absolut inget straff. Vi har det väldigt fint här, men res-och upptäckartarmen drar ordentligt i oss alla fyra.
Det kommer en hel del kraftiga monsunregn med åska och blixtrar, men också sol emellanåt då vi hinner slappa en hel del vid poolen. Mannen i Hatten lyssnar på politik-poddar och läser om tyfoner medan han gassar i solen. Lennon varierar mellan att käka mat i skuggan och att flyta raklång i vattnet med snorkel på och bara nästippen ovanför ytan. När jag inte kikar till så att Lennon verkligen andas där i vattnet, så fotograferar jag eller simmar. Ella lyssnar på musik i skuggan, sippande på en cola zero.
Vi hinner också se oss om i omgivningarna, till exempel på en riktigt svettig promenad upp till Buu café. Vid Buu känner jag mig som en lyxig filmstjärna där jag ligger på en madrass i ett nät med bara vilda skogen under mig och himlen och havet framför mig. När jag ska ta mig upp ur nätet för att gå hem känner jag mig allt annat än flärdfull, mer som en helt vanlig stel tant.
Vid en annan promenad går vi förbi den gamla kyrkogården. Kyrkogårdar ser verkligen annorlunda ut här jämfört med hemma.
"-Ungdomar, vi hinner med ett till vattenfall! Gör er ordning så tar vi en tuk tuk till Lugnason Falls. "
"-Nej! Inte vattenfall. Vi orkar inte med mer vattenfall!"
Jag och Mannen i Hatten förstår ingenting. Hur kan man någonsin tröttna på dessa helt otroliga paradis? Hela familjen hänger med förstås, mer eller mindre pepp.
När vi vandrar ner följer en ung kille, troligen guide, med oss. Han tror mig inte när jag säger att Ella och Lennon är mina barn och påstår att jag ser ut att vara max 30! Som 51-årig kvinna kan man behöva en liten egoboost och jag väljer att strunta i att han bara tramsar med mig.
Efter en kort tur genom skogen, där man verkligen får ha koll på var man sätter sina fötter för att inte halka eller snubbla, så når vi fallen. Det känns som ren magi när vi hoppar i den lena, lite mjölkvita natur-poolen framför fallen. Vi får höra att man med guide kan klättra upp vid sidan av fallen och det vill vi ju inte missa. Mannen i Hatten gillar inte höjder, men klättrar på ändå. Han får sig en ordentlig boost han med då guiden utbrister: “Wow, you are strong like a lion!” Jag vet med säkerhet att jag kommer att få höra det här av Mannen många gånger hemma…
Från toppen av det stora fallet vandrar och klättrar vi högre och högre upp till 12 olika små vattenfall.
Det här är vår planet Tellus när den är som allra vackrast!
Vår chaufför har väntat på oss och vi ber honom köra ner oss mot “San Juan”, öns populära turist-centrum.
Capilay Spring Park är en lummig mötesplats med pool som är öppen och gratis för alla att simma i. Kallt och friskt bergsvatten strömmar från underjordiska källor ner i bassängen. Vattnet fortsätter sedan vidare till kanaler där lokalbefolkningen samlas för att tvätta sina kläder och sig själva.
Vi går runt på marknaden och köper exotiska frukter, kollar in häftiga fiskar och lite mindre häftiga styckdetaljer. Hittills har vi bara handlat på sari-sari´s på ön, små familjeägda butiker eller småkiosker, som verkligen finns ÖVERALLT i Filippinerna. Nu shoppar vi snacks, drickor och hygienartiklar på en lite större matbutik.
Förundras över hur arbetsuppgifter som helt eller delvis automatiserats hos oss i Europa, delas upp på fler personer här. Någon skriver upp vad vi handlar, en annan packar och en tredje tar betalt. Samma system ser vi överallt. Vi betalar inträde någonstans där en person tar emot betalningen och går för att växla med en annan person, en tredje ger ut en biljett och ibland måste vi även lämna ifrån oss vår biljett till den fjärde personen. Peter på vårt boende hjälper oss förstå varför det är så här. Minimilönen är mycket låg, speciellt för provanställningar. Det gör att man enkelt kan sätta många arbetslösa i arbete. Personlig service värderas högt i den filippinska kulturen. Att kunden tex själv ska slippa packa ingår i den servicen, trots att jag som europeisk gäst kan tycka att det går snabbare i kön om jag själv packar medan personalen tar sig an nästa i kön. Däremot blir man automatiskt fastanställd efter 6 månader. Det gör att många arbetare endast jobbar 5 månader innan de blir utbytta mot ny provanställd personal.
Att många gör samma jobb är samtidigt ett sätt att kontrollera människor. Om ansvaret är uppdelat blir det helt enkelt svårare att fuska.
Chaufförer som sitter i sina fordon och väntar på jobb ser vi precis överallt. En man är mer sugen på att köra oss än andra. Han kör tricycle, en vanlig motorcykel som har en sidovagn fastbultad på sidan eller runtom cykeln. Han dyker upp som gubben i lådan lite titt som tätt när vi vandrar runt. Vi ger honom till slut ett uppdrag - han får köra oss till restaurangen Mai Tai. Vi äter och dricker gott med vågorna och solnedgången som kuliss.
Tricycle-chauffören sover i sin vagn och vi väcker honom försiktigt när vi önskar åka hem. Lennon sitter bakpå motorcykeln och vi andra tränger ihop oss i den lilla vagnen. Motorcykeln ser riktigt gammal och skruttig ut, den puttrar, stönar och stånkar när den försöker ta sig upp för backarna. Han har valt en omväg för att få lite mildare backar, men får ändå jobba hårt för att ta oss hem. Tjock, stark avgas sköljer över oss, basen vibrerar när han drar på musiken och plötsligt kör han igång de blinkande ljusen. Check på test av disco-trike på leriga vägar!
Tyfonen har skapat oreda på många håll, men faran är över för Filippinerna och båtarna går åter som vanligt. Peter kör oss till hamnen där vi betalar turistskatt innan vi kliver på båten som tar oss till staden Dumaguete på ön Negros.
Dumaguete är verkligen en tricycles stad! Vi väljer ut en av alla, beroende på ingenting annat än slumpen, som får köra oss in mot centrum. Våra väskor snöras fast bakpå, frampå och ovanpå tricyclen och vi kör iväg, denna gången med mig bak på motorcykeln. Inne i staden är det ett virrvarr av all sorts trafik, men mest av allt av tricycles. Det smartaste sättet att våga sig över till andra sidan gatan är att vänta in en lokalinvånare att ta rygg på.
Lennon är sugen på kläd-shopping och han och jag vandrar iväg mot en utsedd butik. Vi går långt i den stekande solen och extrema trafiken. Tar en paus på Jollibee, filippinernas älskade snabbmatskedja med den röda maskoten i form av ett glatt bi. Vi blir förvånade när vi betalar. Vi trodde Jollibee var billigt, men har nu betalat massor för bara en liten rätt. När maten är klar att hämtas ser vi att vi har beställt kyckling för en hel stor familj. Vi frossar på.
Kläderna passar inte min son i smaken. Vi tar oss istället till platsen för att bäst uppleva det pulserande folklivet i staden: den allmänna marknadsplatsen. Marknaden riktigt vibrerar av liv och rörelse, som en kokande gryta av familjer som bara spenderar sin tid och sitt liv där, av försäljare och av köpare. Här trängs mat i alla dess former tillsammans med smycken, glasögon, skor och sopkvastar. Lennon köper ett par Ray-Bans - eller kanske mer “Fay-Bans” - för några ynka kronor. Här finns ingen vinning med att pruta. Mitt bland risförsäljningen (helt gaaalet hur många slags ris det finns att välja på!) sitter en man och sover medan han får fotmassage. En annan man ropar efter mig. “-Maam, maam. Would you like me to colour your hair? Maybe give you a perm as well!” Jag tackar vänligt men bestämt nej.
På kvällen förvandlas Dumaguete Boulevard, strandpromenaden längs havet, till en populär samlingsplats med små stånd med mat, glass, snacks, smycken och andra prylar att köpa. Platsen som inte såg så märkvärdig ut i dagsljus är nu mycket vacker. Musik och dansare uppträder, de flesta bra. Killen som sjunger raden “No woman no cry” om och om igen i en halvtimme hör väl kanske inte till dom bästa.
Vi går rakt över vägen för en drink. Här bjuds vi på riktigt bra live-musik. Ungdomarna köper glass på tjusigt glasscafé. Tjoho, priset var också riktigt tjusigt! Man är inte beredd på det när allt annat är snor-billigt. Vi stannar inte jätte länge, eftersom kackerlackorna kör maraton-race precis runt våra fötter.
Mannen med Hatten har sett ett häftigt ställe som han drar med oss till. Utomhus, på en bakgård, finns matstället som kallas Hannaś. Det är absolut inget turist-hak. Här äter lokalbefolkningen. Det är genuint, billigt och gott med BBQ på spett, men det är också otroligt enkelt. Det ser ut som ett gammalt, rivet garage där de ställt in en grill och några enkla bord. Vi testar några olika spett, men de grillade kycklingfötterna som filippinerna envisas att sälja och äta konstant och överallt förstår jag mig inte på. Det finns ju ingenting att äta, mer än lite segt geléliknande brosk. Jag gillar dock dess namn. Lokalbefolkningen kallar de grillade fötterna lite finurligt för “Adidas” efter sportmärket med de tre ränderna.
Ella och Lennon vägrar äta på “Hannas”. Mannen i Hatten följer med Ella till 7 Eleven innan de gör kväll. Lennon drar med mig till ett ställe där han köper en stor filippinsk favorit, Lechon. Lechon är spädgris som helgrillas över kol i många timmar för att få ett kött som smälter i munnen och ett superkrispigt skinn. Min son njuter!
Klockan 6 morgonen efter åker vi tuk tuk till Malatapay Port, söder om Dumaguete. Därifrån åker vi banka, traditionell motorbåt med stödben av bambu på sidorna, till ön Apo Island.
Vi är här på en snorklings-tur och vet egentligen ingenting mer än att det ska vara vacker snorkling och massor av havssköldpaddor här. Havssköldpaddor har vi simmat med tidigare, men är så mäktiga att vi mer än gärna gör det igen.
Vi vadar i land på den lilla vulkanön och börjar genast en vandring över till den andra sidan. Vi som inte förstått att ön är bebodd, blir överraskad då vi ser att det finns ett helt litet samhälle på ön. Vår guide från båten meddelar oss att medräknat alla barn så bor det runt 900 personer här. HattMannen konstaterar att “då känner alla alla här”. Vi försöker dölja våra leenden när guiden svarar: "-Ja, de flesta är släkt med varandra”.
Jag pratar med en kvinna på stranden som bor här. Hon berättar om sin familj och att en av hennes döttrar flyttat från ön en stund. Dottern hade då träffat en dansk kille, de hade flyttat hit och gift sig på ön. Hon pekar mot huset som paret byggt och nu bor i.
Livet här är enkelt och resurserna begränsade. Det finns ändå en hel by på ön, med skolor, sari-sari och, så klart, en pub.
En hel del tuppar ser vi också, som vi gjort i alla samhällen. Tuppfäktning är otroligt populärt i Filippinerna. För någon är det ett nöje, men för andra en inkomstkälla som kan bli ganska stor. Stridstupparna är fastkedjade med exakt avmätta kedjor så att de inte kan komma nära varandra. Gick de fritt skulle de omedelbart skada eller döda varandra. Ägarna ger tupparna speciell kost och tränar dem inför matcherna.
Apo Island är ett av de äldsta och mest framgångsrika marina reservat i Filippinerna.
Historien om hur byborna på Apo Island räddade sitt rev från en miljökatastrof är omtalat inom marinbiologi. Under 1970- och början av 1980-talet fiskades det mycket med hjälp av dynamit och cyanid. Det dödade inte bara fisken, utan sprängde bort korallrev, fiskens livsmiljö. Öborna fick lära sig hur små organismer i haven och ekosystemet hänger ihop, hur de själva genom att förstöra koraller faktiskt också förstörde sin egna framtid. De skapade marina reservat med fiskeförbud och hårda regler för fisket för resten av öns vatten. Eftersom revet blev så friskt vill dykare från hela världen besöka ön och byborna kan nu försörja sig på småskaligt fiske och turism.
För att komma till ön betalade vi miljöavgift på P100 per person(16 kr). Pengarna ska gå till ön och dess miljöarbete så som återvinningsstationer, komposteringssystem, lön för lokalbor som patrullerar havet mot tjuvfiske och lön till guider som bl.a ser till att turister inte rör sköldpaddor och koraller.
Vi ser skyltar om att det snart är dags för månadens städdag då alla bybor går ihop och gör rent på ön. Älskar att höra hur vi människor kan hjälpas åt och fixa det vi förstört!
Första snorklingsturen är vacker. Det ser ut som undervattenskogar under oss av friska hårda koraller och böljande mjuka koraller. Av de runt 250 sköldpaddor som ska bo vid ön ser vi tyvärr inte spåret av, men oändligt många fiskarter. Vi är i vattnet länge och simmar långt. Hur underbart det än är känns det bra att komma upp tillslut. Det blåser rejält och jag känner mig sjösjuk.
Grillad fisk i byn, med havet som utsikt får mig att må bättre. De smala katterna som trängs runt oss är söta, men gör mig skraj. Tänk om någon har rabies och råkar riva oss. När vi ätit färdigt kastar sig en av katterna upp på bordet och drar ner hela tallriken med fiskrenset på marken.
Från vår matplats kan vi se när sköldpaddor kommer upp till ytan för att andas. Vi vill ner till sköldpaddorna, men vår guide säger att det är för blåsigt på just det stället. Han har så klart rätt, men lite små-butter blir jag när vi ser små barn leka i vågorna.
Dags för dagens nästa snorklings-omgång. Vi tar nu båten en bit runt ön innan vi hoppar i. Här är vattnet betydligt lugnare och ännu klarare.
Nu måste vi ha hamnat i ett nytvättat akvarium!
Tillbaka till Dumaguete så checkar vi ut från mini-rummen mitt i city som vi bott i en natt, stoppar en tuk-tuk och låter väskorna snöras fast för en tur till utkanten av staden. Vilken kontrast. Nu är vi fortfarande i samma stad, men här, på Florentina Homes är det lugnt och behagligt. Så fort vi ser stället och känner den varma, välkomnande atmosfären så ångrar vi att vi inte bokade fler än bara en natt. Vid första anblick runt byggnaderna känns det som att vi hamnat i Schweiz. När jag mer noggrannare studerar husen befinner vi oss samtidigt vid Medelhavet, kanske i Spanien, och på den engelska landsbygden.
Vår lägenhet är gigantisk. Allt från möbler till färger, dekor och små detaljer känns stil- och lekfullt, men framför allt hemtrevligt.
Utomhuspoolen är vacker och Gabyś bistro som finns på platsen är riktigt bra. Vi bestämmer oss för att stanna lite längre än planerat på morgonen så att vi kan njuta av en lång-frukost på Gabyś och hinna bada i poolen ännu en gång.
Vi missar en båt med bara någon minut och blir tvungen att vänta i en timme vid hamnen på nästa. Mannen och jag turas om att ta en liten promenad i området. Det ligger en skola granne med båthamnen och kidsen vill gärna vara med på bild när de ser min kamera. En av tjejerna i en grupp som går på andra sidan gatan ropar åt mig: “Hello mother in law. Iḿ gonna marry your son.” De skrattar så att de nästan kiknar när jag svarar henne: “You got my blessing!”
Den korta båtturen går smidigt och vi stiger iland på den långsmala ön Cebus södra del. Tanken är egentligen att sen ta buss till Moalboal på västkusten, men eftersom det innebär två till tre byten så börjar vi fundera på att ta taxi. Vi dividerar fram och tillbaka och bestämmer oss för att ta taxi om någon kan köra oss för 4000 peso. 5000 känns också ok.
Vi hinner knappt gå iland förrän vi hör en man tyst, nästan viskande, fråga var vi ska och om vi vill ha chaufför. Vi är redo att vara hårda i en förhandling om priset, men när den viskande mannen säger att det kosta 3000 (ca 470kr) kan vi inte mer än bara tacka och ta emot. Fram rullar en stor van och vi sitter som kungar de 2,5 timmar det tar att köra till Panagsama i Moalboal.
Chauffören stannar för att tanka under resan och vi ser att priset för bensin ungefär är samma som hemma i Sverige. Vi hoppas att chauffören ändå ska åt det här hållet, eller att han får en körning tillbaka senare idag. Annars tjänar han ju ingenting på den här resan!
Moalboal är namnet på hela kommunen där vi nu befinner oss. Som de flesta andra turister så bor vi i området Panagsama, ett mecka för dykare och backpackers, som ligger några kilometer utanför själva stadskärnan. Lokalbor och turister rör sig längs de smala dammiga, ojämna gatorna, de flesta med blöta badkläder under en handduk, klänning eller t-shirt. I alla hörn står folk och kränger på eller av sig dykutrustning. Moppar och tricycles åker fram och tillbaka, alldeles för fort.
Vi hinner knappt hoppa ur bilen innan någon ropar och frågar var vi ska. Vi har bokat rum på Dreamstay Hostel och blir genast visade vilken riktning vi ska gå. Alla vill hjälpa till. För mig utstrålar hela byn värme och omtanke.
Vid första anblick ser vårt nya boende inte så mysigt ut. Utsikten från andra våningen där vårt rum ligger är plåttak och åter plåttak. Rummet är litet och utan kylskåp. Efter ett tag växer boendet ändå för oss. Platsen är egentligen helt perfekt då det är “mitt i smeten”, men ändå på en bakgata så att vi slipper allt liv från partyfolket. Mer än ett par sängar och en toalett behövs ju faktiskt inte. Vi får helt enkelt stå ut med att inte ha någon kyl och att vattnet vi dricker är varmare än pissljummet.
För hela familjen blir Moalboal en stor favorit. Somliga skulle nog beskriva platsen som kaotisk och smutsig eftersom den inte har en polerad känsla som en mer kommersiell charterort. För mig är det just det här rustika, lättsamma och avslappnade, lite råa känslan, jag vill åt.
Det kryllar av restauranger och barer. Man kan köpa en billig traditionell soppa längs vägen, eller gå in på en riktigt trendig restaurang Det är många turister, främst från Filippinerna och Kina här nu under lågsäsong, men man möter hela tiden också “riktiga människor” som bor, lever och arbetar här.
På en morgonpromenad ser jag hur hela familjer packar på sig själva och barnens ryggsäckar på en tricycle, tuk tuk eller moped. Fem personer - alltså en hel familj på väg till skola och arbete - på samma moppe är en inte ovanlig syn!
Längs vägen de kör mot skolan packas det upp kastruller, stekpannor och slevar. Det kokas och grillas mat i massor. Samtidigt åker brödbilen runt och säljer underbara matbröd, bullar och andra bakverk. Dofterna får det att vattnas i munnen på mig. De vanliga sari-sari är samtidigt uppbunkrade med allt man kan behöva.
En spännande detalj som finns vid gathörn eller små butiker i Filippinerna är “Water Vendo”, maskiner där man kan köpa renat vatten. På ett ställe står två automater bredvid varandra, en med iskallt och en med hett vatten. Perfekt om man vill göra snabbkaffe eller nudlar direkt på gatan. Ibland ser jag hur människor fyller vatten i plastpåsar som finns vid automaterna, knyter ihop påsen och biter av hörnet för att dricka. Just den här morgonen ser jag många barn på väg till skolan som stoppar en peng i automaten och jag blir glad då alla dessa barn har en egen termos som de fyller med vatten. Heja barnen som skippar plasten!
Lika vanligt är Pisio Wi-Fi Vendo. Samma princip, men du får istället wifi-tid när du stoppar ett mynt i automaten.
Det som alla vi turister har kommit hit för är ju ändå det som gömmer sig under ytan.
Panagsama beach kan knappt kallas strand alls. Tidigare tyfoner har gjort att det idag finns mest låga betongmurar, klippor och vassa koraller längs kusten. Det är bara till att dra på sig cyklop och badskor eller simfenor och plaska ut.
Vi hittar en restaurang med solstolar längs vattnet, ett skönt ställe att hänga på. Vi sitter i solen med något svalkande i glasen och plumsar i vattnet lite då och då. Ungdomarna köpers souvenirer och smycken vid de små marknadsstånden.
Sköldpaddorna här är nästan omöjliga att missa. Lättast att komma dem nära är att hålla sig max 10 meter ut från land. Då ser man enkelt hur de kalasar på sjögräset vid botten. Nu simmar jag runt här och känner mig helt förälskad i dessa söta urtidsdjur. Man kan ju riktigt se på dom att deras förfäder simmade i haven redan när Tyrannosaurus Rex gick på land. Jag tänker lite på ET också när jag ser deras söta ansikten, med ögon som ser både sömniga och kloka ut. De nästan flyger lugnt och meditativt fram genom vattnet paddlande med frambenen. Ungefär var femte minut tar de sig upp till ytan för att ta andetag och alltid dubbla andetag. De sätter den lite uppnosiga näsan upp över vattenytan, doppar sig och direkt upp igen för ännu ett andetag.
Det märks att sköldpaddorna här är vana med människor. Mig bryr de sig inte nämnvärt om, de betar helt obekymrat vidare. Jag försöker hålla mig på ett ok anstånd, men en gång simmar en sköldis rakt emot mig när den ska upp till ytan för att andas. Jag hinner inte riktigt undan, så min nya vän bara föser mig lite försiktigt åt sidan med sitt starka framben.
The Sardine Run är det Moalboal är mest känt för. Vi simmar inte lång innan vi kommer till ett stup rakt ner, som en dramatisk klippkant i havet. Helt ärligt kan jag inte komma på någon häftigare känsla än att simma ut över kanten till den plötsligt mörka och djupa avgrunden under mig. En blandning av lite höjdskräck och förtjusning.
Att miljontals sardiner också rör sig i synkroniserade formationer runt oss gör det här till en helt unik upplevelse. Det ser ut som en enda gigantisk organism som pulserar, vrider och vänder sig.
När jag simmar rakt emot dem så reagerar och delar sig stimmet på en millisekund.
Sardinerna är silvriga och inte så stora, endast runt 10-15 centimeter långa, Här i Panagsama bor sardinerna året runt. De har hittat en plats med enorma mängder plankton för dem att äta och använder stupet som flyktväg om de blir attackerade.
När vi simmar längre mot land ser vi stim med fiskar som är ännu mindre. Sardiner simmar nämligen inte ihop med sin familj, utan alltid med sardiner i sin egen storlek. De på grunt vatten är alltså bara små bebis-fiskar som får klara sig själva. Mamma och pappa Sardin curlar definitivt inte sina barn som vi människor ofta gör.
Jag är gråtmild och berörd när jag kommer upp och vill egentligen bara i igen.
Vi gjorde som de flesta och tog hjälp av en guide när vi skulle ut för att se det här naturfenomenet. Man kan absolut göra detta utan guide, men vi var glada att ha guiden första gången som en extra säkerhet.
Det kostar inte mycket, guiderna vet exakt var man ska simma och fotar också gärna om man har en undervattenskamera med.
När vi är hemma på rummet går Lennon igenom bilderna och filmerna guiden tagit åt oss. “-Mamma, du har ju förstört varenda film! Vi vill ju se allt från havet, men du simmar ju hela tiden framför kameran och sabbar allt!” Han har faktiskt rätt. I varenda film ser jag mig själv dyka in i bilden som den galna fågeln som driver Kalle Anka till vansinne i Kalles Julfilm. “A-rapapa-para-papa-para-papa-padia.” Så dumt - de här går ju inte att visa för någon! Tur att Lennon och jag också fotat och filmat en hel del under vattnet - utan mig i bild.
Den Go pro jag köpt på tradera innan resan verkar inte tåla vatten så bra som den lovat och det är fukt inne i kameran. Jag sätter mig ute på balkongen och plockar ut batteriet för att torka både det och insidan av kameran. När jag trycker ner minneskortet för att ta ut även det, så flyger det iväg högt över huvudet på mig och försvinner. I panik letar jag runt på golvet, på mig själv och i en blomkruka. Det kan väl ändå inte ha fått sån fart att det hamnat utanför balkongen? Jodå, långt ute på det tunna plåttaket ligger det lilla minneskortet. Jag rusar ner till kvinnan vi hyr rummet av och ber att få låna en lång kvast. Med kvasten sopar jag kortet långsamt närmare balkongen. Jag sopar så försiktigt, men lyckas ändå kila fast det under två plåtbitar som överlappar varandra. “-Helv….!!!”
Lennon kommer till undsättning. Lugn som en filbunke klättrar han över staketet. Jag själv har lite smått panik. Taken håller absolut inte att gå på. Jag undrar om staketet ens håller. Vad händer om han tappar taget? Jag håller min son krampaktigt när han, likt en cirkusartist, hänger ut över taken och lyckas pilla upp kortet. Min hjälte!
Smooth Café har alltid live-musik och ofta ber de gäster komma upp och sjunga med bandet. Ella är en duktig sångerska, men har normalt lite för dåligt självförtroende för att sjunga annat än i sitt rum och med mig när vi är ute och kör. Ni ska höra oss i bilen - då har vi vår egna lilla show!
De härliga killarna som jobbar på Smooth verkar se det vi föräldrar alltid sett - att Ella har en superstar inom sig. Första gången de vinkar upp henne till bandet blir jag chockad när hon går fram, helt naturligt som att hon var född på en scen. När hon sjungit är jag lyrisk och som den stolta mamman jag är ropar jag ut över alla. ”-Thatś my daughter!”
Smooth ligger alldeles utanför vårt boende. När vi går förbi snackar personalen med Ella och även de dagar vi inte äter deras riktigt goda mat så hamnar vi tillslut på Smooth. Ella sjunger ett par låtar och bandet spelar. Två gånger får hon med mig upp för duett. Sista kvällen är jag lite kass i magen. Jag och Lennon går hem lite tidigare än de andra. Mannen i Hatten små-dansar sjungande när han och Ella kommer hem några timmar senare: "I'd catch a grenade for ya!”
Ok, även du Mannen har nu sjungit med din dotter och det blev såklart succé.
När vi går i gränderna runt Panagsama, speciellt efter mörkrets inbrott, kan man vara säker på att man någonstans kommer att bli erbjuden någonting att dricka. Några ortsbor sitter och pratar, dricker och bjuder in främlingar att vara med. Den här sortens gästvänlighet springer vi också på vid Basdaku Beach, även kallad White Beach.
För att komma till Basdaku beach tar man bara en tuk tuk eller tricycle för en 15 minuters tur genom landsbygden.
Här möts du av vidsträckta ytor av ljus, mjuk sand, kristallklart vatten och en avslappnad atmosfär. Perfekt för avkoppling. Däremot är det som överallt i Filippinerna, aldrig riktigt tyst. Musik spelas från alla håll och kanter och det tävlas om den musik som ska vinna och överrösta de andras. Vi tycker mest att det är charmigt och kul och nynnar med till den saliga mix som blir när olika genrer av musik blandas.
Jag och Lennon snorklar när karaoke sätts igång. En mansröst vrålar “Final Countdown" så falskt att jag tror att till och med clownfiskarna under oss håller för öronen. När Lennon och Mannen i Hatten lite senare tar en promenad längs stranden blir de stoppade av karaoke-killarna. Mannen i Hatten får en öl i handen och “Final Countdown-killen” snackar på. Jag och Ella möts av samma entusiasm när vi lite senare går liknande sträcka. Det är ett glatt och vänligt gäng som nog har fått i sig en hel del öl i solen.
Canyoning vid Kawasan Falls är en stor anledning till att vi hamnade här på Cebu och nu är det äntligen dags. Det är vi, tre italienska tjejer och ett större gäng från Kina som hämtas upp med en minibuss. Sen är det mer eller mindre rally som gäller i 40 minuter fram till baslägret i Badian. En av de kinesiska kvinnorna blir illamående och sitter under resan och kräks i en plastpåse. Jag förstår henne, man sitter mot varandra i bussen och åker alltså i sidled fram på de slingrande vägarna.
Väl framme får vi sätta på oss varsin hjälm och flytväst och delas upp i ett gäng som ska gå till startpunkten av ravinen och ett gäng, som vi tillhör, som ska ta zipline till start.
Vi ska visst åka motorcykel upp till ziplinen. Det här blir en riktig kickstart på äventyret. Jag sitter bakom mannen som kör och trycker mig så nära honom jag bara kan. Bakom mig sitter Lennon och jag är rädd att han ska åka av i farten, för fort går det och backigt är det.
-”Sit or Superman?”
Det tar någon sekund innan jag förstår att jag får välja om jag ska sitta eller ligga på mage när jag åker zipline. Jag väljer Superman och flyger iväg över trädtopparna. Det är en kilometer lång flygtur, men går alldeles för snabbt. Jag hade velat åkt ännu längre. Det är så vackert med panoramautsikt av bergen och djungeln under mig.
Canyoning-äventyret startar med ett 4 meters hopp ner i vattnet. Sen tar vi oss fram i ravinen genom att simma, flyta, och vandra. Vi hoppar, åker rutchkana, och lutar oss fram och faller ned för olika klippor med olika höjder. Till Lennons förtret är det för tillfället för lite vatten för att testa 15 meters-hoppet. Vi plaskar och skojar i forsar och mindre fall. Vi simmar igenom smala grottor, vi leker Tarzan och kastar oss i lianer ner till naturliga pooler. Vi har två guider, en var till "gamlingarna", och de tar hand om oss på bästa sätt. Det är halt och bitvis svårt att gå på de blöta stenarna, men guiderna hjälper oss att peka var vi ska sätta våra fötter. De håller upp sina armar för oss att ta stöd i.
Själva Kawasan Falls är avslutet på vår canyoning, men det som minst imponerar oss. Det är absolut vackert, men det är mycket folk här och det vi upplevt under själva flodturen har varit så mycket mer speciellt och naturligt. Vi vandrar vidare och tar oss tillbaka till baslägret där vi serveras en god lunch innan det är dags att åka minibussen hem igen.
Vi ser till att åka till Cebu City dagen innan vi ska flyga från samma stad. För enkelhetens skull skickar vi ett meddelande till chauffören vi åkt hit till Moalboal med och han skickar en vän/kollega för att köra oss de 90 kilometrarna till staden. Det är en fin tur. Resan som ofta är kuperad och slingrig går ibland längs kusten, men oftast genom landsbygden i inlandet. Djungelklädda berg omger oss och vi slås över att det verkligen bor folk tametusan överallt.
När vi närmar oss Cebu City tätnar trafiken. Vi står helt still många och långa stunder och de här 90 kilometerna tar oss 3 timmar att köra.
Jag har planerat en tur upp mot bergen i Cebu City, men ingen av oss har lust att ta oss ut i stadens trafik igen. Vi hänger istället på hotellet. Ungdomarna lyxar till det med room-service och att bara slappa på ett mysigt rum. Vi vuxna hänger vid poolen.
Vi lämnar nu vänliga Filippinerna för några dagar i Kuala Lumpur, Malaysia, innan resan hem till Sverige.
Redan på flyget hem känner jag saknade av den eviga grönskan, med de vackra blommorna i starka klara färger. Dofter av saltvatten, tvättmedel, kokosnöt, calamansi, grillad mat, bensin och avgaser. Lättsamma och skojfriska människor. Lugnet, den långsamma lunken. De kristallklara vattnen, med det bästa från djurlivet. Värmen och frukostar med utsikt.
Kommentarer