• jessicaedin

Sri Lanka - Upplevelsernas ö

Uppdaterad: feb 8

Dag 1 och 2

Kaninerna är lämnade i gott skick hos farmor och farfar, barnens läxor från skolan nerpackade och vi är nu på väg till Sri Lanka.

Vilka är "vi" då? Jo, det är barnen Ella, som precis fyllt 10 år, och Lennon, 7 år. Det är också pappa Peter och jag, mamma Jessica. Vår ålder behöver vi inte prata om, men vi har helt klar vårt barnasinne kvar!


Flyget från Landvetter är 2 timmar försenat, men då vi har lååångt byte i Istanbul gör det oss ingenting. När vi, många timmar senare, landar i MaléMaldiverna kliver de flesta av flyget. De turisterna ser lite annorlunda ut jämfört med oss. De har på sig söta strandklänningar eller kortärmade snygga t-shirts och jeans. De drar fina små rullväskor efter sig. Kvar sitter vi med våra praktiska och bekväma, men absolut oglamorösa "treckingkläder". Incheckade är våra slitna, stora ryggsäckar.

När dörrarna öppnas slår värmen emot oss och vi känner den härliga tropiska doften. Planet städas med oss sittande kvar på våra platser. Det sprayas med desinfektionsmedel och den tropiska doften byts därav ut. Samma desinfektionsmedel verkar användas till allt och överallt i Sri Lanka och det luktar inte angenämt!

Mellan Maldiverna och Sri Lanka tar den ca 1 timme från start till landning.

Vi har bokat tågbiljetter i förväg och smart nog bokat transfer från flygplatsen genom samma företag så att vi kan få biljetterna till tåget av denna chaufför. Det funkar klockrent. Vad som inte fungerar lika bra är att ta ut pengar ur uttagsautomaten vid flygplatsen. Vi testar många gånger på flera olika automater innan vi kommer underfund med att det bara fungerar att ta ut små summor åt gången. Ett tips vi fått innan var att ta med oss lite amerikanska dollar. Hade vi lyssnat på det rådet skulle det gått smidigare att få ut pengar på många ställen i Sri Lanka. Till slut har vi ändå lyckats få ut en hel bunt med pengar. 1.000SLR=50 kr.


Bilresan till Colombo tar ca 45 minuter. Väl framme har vi hela 5,5 timmar att spendera i denna myllrande, spretiga storstad. Hela familjen är extremt trötta, varma och vilsna. Om vi bara fått lite sömn så hade vi sedan alla njutit till fullo av Colombo, landets huvudstad. Nu blir det istället tufft att i hettan och trängseln av människor försöka hålla koll på väskor och barn, samtidigt som jag kämpar för att hålla kidsen på någorlunda bra humör. "-Kolla barn, en get! -Kolla, vilket långt skägg dom där har! -Vilket roligt bröd, det måste vi smaka! -Det här är samosas. Ok, kanske lite väl starka för er smak, men då köper vi bara lite annorlunda frukter här. Se, så fina de är och nästan gratis!"


Efter en stund tar jag liksom bara slut. Säckar ihop på en bänk på tågstationen. Vi har då 3 timmar kvar tills vårt tåg ska avgå. Egentligen är det otroligt spännande att bara sitta här på stationen och se hur livet där levs. Jag är tyvärr för trött för att ens ta upp min kamera. Trött och också lite rädd för att skylta med min stora kompis Canon.

När tågen ska åka myllrar folk fram från alla håll och kanter och hoppar på ett rullande tåg. På varje tåg hänger sig människor fast på sidan av vagnarna för att sedan försöka tränga sig in. Post-tåget stannar alldeles framför vår bänk. Först kastas varor av från tåget. Sen ska varor på. Kuvert, små paket, stora paket och möbler - ja, det ser ut som hela bohag- kastas från man till man på plattformen. När de kommer fram till tåget kastas de in till näste man som kastar vidare till höger, vänster eller rakt fram till fler unga män, gamla män och små pojkar som står inne i tåget. Samtidigt står en arbetsledare och skriker vilken destination sakerna ska till. Männen i tåget svarar, men dom skriker i munnen på varandra och deras ljud blandas och dränks av allt annat ljud och oljud på den stora tågstationen. Om någonting av alla saker kommer rätt blir jag förvånad.


Jag behöver gå på toa innan vårt tåg kommer. Mina förväntningar på toaletten är inte höga. När jag ser stora, feta råttor där inne bestämde jag mig för att hålla mig tills tåget kommer.

Blir hjälpta in på tåget till 2 kupéer med en riktigt sunkig toa emellan rummen. Nu ångrar jag nästan att jag inte använt rått-toan. Jag somnar gott på den hårda britsen, men vaknar 30 minuter senare med fruktansvärd migrän och åksjuka. Det skumpar åt alla håll och kanter. Hur resten av familjen lyckas sova förstår jag inte. Tågen i Sri Lanka går inte fort och de stannar ofta, i varenda liten pytte-by. Varje gång tåget stannar tänds ljusen på tåget och Indisk party-musik spelas på högsta volym. Hela natten igenom. Jag mår otroligt illa och får spendera en stor del av natten med huvudet ner i den vidrigaste toalettstol jag någonsin skådat.

Dag 3

Batteriet i min mobil är dåligt och runt kl 04.40 lägger mobilen av totalt. Jag har ställt väckarklockan på mobilen på 05.00, så nu är det bara till att räkna minuterna och sedan väcka gänget. Lite försenade kommer vi fram till TrincomaleeSri Lankas nordvästra kust. Klockan är nu 05.45.


Oj, var det verkligen här jag bokat boende? Det ser inte alls trevligt ut i området. Och har jag missat att meddela att vi skulle komma så tidigt? Utpumpade sätter vi oss på våra väskor och väntar på att staden ska vakna till.

Trevliga, leende grannar som inte kan ett ord engelska, men som vet var nyckeln brukar gömmas, släpper in oss. De ringer också Mr Kadira som visar oss vårt rum. Rummet är fint. Däremot är stranden, som finns på andra sidan byggnaden, skräpig. Den är full av uppspolade döda fiskar, lortiga hundar och skräniga fåglar.

Jag gör mitt bästa för att få upp familjens humör: -"Vi ville ha äventyr. Det här är äventyr på riktigt!" Mina ögon är nog inte så övertygande.


Det vi behövde var några timmars sömn och lite mat i våra magar. Sen ser vi faktiskt på Trincomalee och framförallt vårt lilla hotell med helt andra ögon. Dyke Rest är ett mycket litet ställe med massor av charm. Stranden ser plötsligt lite bättre ut. Vetskapen av att all skräp helt enkelt följt med vågorna ut till havs igen gör dock ont.

På eftermiddagen badar vi i de enorma vågorna alldeles utanför vårt lille krypin. På kvällen samlas de boende i området på lilla parken vid "the public beach". Där säljs glass, snax och leksaker och vi rycks med i den härligt lugna, glada stämningen.


Mr Kadira är en man med ett enormt stort hjärta. Hans vänlighet och hjälpsamhet visar sig tydligt i allt han gör, inte minst hur han tar hand om barnen. Han kastar en boll till dom när de leker på stranden, köper hem kakor och godis till dem och låter dem mata både fåglar och fiskar. Mr Kadira gillar att prata och berättar att han haft huvudansvar för Dyke Rest i många år. Hans familj bor i Colombo och han har ledigt 4 dager/månad då han åker hem till familjen.

Dag 4

Strax innan 7 väcks jag av "brödbilen" som spelar "Fur Elise" på hög volym. Frukosten är toppen och alla är så genom-snälla. Stora leenden överallt.

När vi äter vår frukost hör vi musik som dunkar. Det låter som att det kommer från staden och vi bestämmer oss för att följa musiken och se vart den leder oss. Vi hinner bara gå några minuter längs stranden innan vi stöter på några män som fightas med en orm i sanden. Med hjälp av en pinne kastar de iväg den slingrande ormen ner i havet. Aj, det där ville jag inte se! Inte när man går här med barnen i bara flip-flops!


Ljudet visar sig komma från trumorkestrar som med militärer och poliser marscherar runt. En polis som är oerhört intresserad av oss berättar att de övar inför deras nationaldag.

Independence day firas över hela landet den 4-e februari då det var den dagen år 1948 man blev självständiga från britterna. Några som däremot inte firar nationaldagen är folkslaget Tamiler. Efter Sri Lankas självständighet skapade majoritetsbefolkningen Sinhalese lagar som var diskriminerande mot Tamils samt gjorde Sinhalese till det officiella språket. Konflikten rådde till ett blodigt inbördeskrig som varade mellan de etniska grupperna Sinhalese - mestadels buddhister - och Tamils - mestadels hinduister- fram till år 2009. Kriget krävde många liv.


Runt staden i Trincomalee, "Trinco", trängs inte bara bilar, tuktuks och mopeder utan också många heliga kor och vackra hjortar.

Fiskmarknader är alltid spännande, så också den i Trinco. Den är dock ingenting för kräsmagade!

Det är lätt att hitta god mat på stående fot, men om man som vi behöver komma undan från solen och hettan en stund och sitta ner så känns det krångligare. Alkohol är någonting som de är väldigt restriktiva med och ingenting de skyltar om. Vi lyckas dock hitta ett "hak" där det går att få god mat och en öl. Bara för att ge en liten inblick i hur billigt det är i Trinco så kostar här en middag för oss 4 inklusive 3 leimejuice och 2 STORA öl ca 100 kr. Överallt i Sri Lanka serveras GIGANTISKA portioner! Haket fungerar också som "liquor store", så Peter köper med 1 liten flaska arrak för ca 50 kr.


Nu behöver vi bada. Vi ber första bästa tuktuk-förare ta oss till en bra beach utan stora vågor. Vågor får vi, men lite lagom stora vågor som bara är härliga att bada i och vi har hela stranden för oss själva. När Lennon kämpar med att få ner en kokosnöt kommer en äldre man och hjälper till. Han får jobba hårt med sin machete, men till slut får vi törstsläckande saft att dricka. Lennon är dock inte nöjd! Han vill få ner en själv och ger sig inte fören en stor jätte-nöt ramlar ner. Den får han själv kånka på under resan hem.


Kvällen "hemma" vid "vår" strand är magisk. Fiskare kommer in med båten full av vackra fiskar. Barnen har en farfar, en morfar och en extramorfar. Men de är hemma och där är inte vi. Då passar det bra med Mr Kadira som blir som en extra extra-morfar under tiden i Trinco. Han skänker så mycket värme till oss alla.

Dag 5

Efter en underbar frukost ber vi en tuktuk-förare köra oss till Uppuveli beach. Han ger oss en liten förvirrad frågande blick innan han kör iväg. Plötsligt stannar chauffören. Vi står nu mitt i vägen med tutande fordon runt omkring oss. Att folk skriker och hytter med nävarna mot oss verkar inte bekomma vår chaufför. Han diskuterar lugnt med en man som gående just var på väg att korsa gatan. Sen vänder han sig till oss: "-Uppuveli destrucken!" Vi ändrar snabbt våra planer och "tuktukar" 20 minuter bort från staden till Niliveli beach istället.

Idag är det söndag. Alla lankeser är lediga och tillbringar sin dag på stranden. Av någon anledning badar alla på samma ställe trots denna långa, vackra strand. Vi vandrar en liten bit bort i den heta sanden. Där ligger vi och beskådar människor, hundar och kor som trängs i sanden och alla som plaskande leker i vattnet. Vi får dock inte ligga ensamma länge. En hund kommer och lägger sig så nära oss det bara går att ligga. Jag är INTE bekväm med hundar och har svårt att slappna av i dess närhet. Sen kommer en kille fram och vill ta en selfie med oss. Vi utmärker oss verkligen med våra rödvita kroppar!


När Peter påstår att han sett en pizza-kartong på stranden chansar vi och ber en kille köra oss till Pizza-Hut. -"Ja visst, 1000R" Detta blir säkert en av resans dyraste måltider, men barnen är glada och nöjda.


På kvällen ställer Mr Kadira till med överrasknings-kalas då en av gästerna fyller år. Vi stämmer upp i ett "happy birthday" och delar tårta med de andra gästerna. Efter tårtan kommer Moses, en annan vänlig, glad kille som arbetar på hotellet, med glass i skål till barnen. Snacka om att de sen somnar mätta och belåtna.


Hur det egentligen stod till med Uppuveli beach är oss en idag en gåta. Jag har läst allt från att det är den vackraste platsen på jorden till att den helt försvunnit på grund av vågor och vind..

Dag 6

Dagen får en härlig start när jag, sittande på en plaststol, sippande på en kopp te, studerar fiske-livet. Idag fiskar dom från land och det märks tydligt att de gillar min uppmärksamhet. Leende vänder de sig emot mig när de fått till ett långt kast eller fångat lite plast på kroken. Hela grannskapets mat-rester kastas ut till fåglarna. Det kraxas alltså på ordentligt ovanför oss.


När jag försöker städa på stranden blir jag bestämt ombedd att sluta. Att jag gillar att hjälpa till och känna att jag faktiskt gör skillnad på min semester tar det ingen hänsyn till. Det leder i alla fall till att en kille snabbt kommer till platsen och städar hela stranden. Alltid något!


På vår promenad mot Fort Fredrick får vi plötsligt följe av en stor, fnissande folkmassa. En kvinna vågar sig fram och frågar blygt om hon får fota oss hållande hennes lilla bebis. Jag ser hur Ella och Lennon gör ett försök till leende mot alla som känner på deras hår och smeker dem över huden.

Köper glass av glassbilen och plötsligt trängs 5 glassbilar runt oss som spelar samma melodi om och om igen. Självklart i otakt. Vi köper också samosas, små degknyten fyllda med kött och grönsaker. När de kostar 50 öre styck kan man lätt testa alla olika sorter som smakar underbart.


Vägen upp mot Fort Fredrick kantas av vackra, stora träd, axishjort, apor och de största påfåglarna vi någonsin skådat. Längst upp, precis innan Koneswaram hindu tempel finns en liten marknad med härligt låga priser. Vi njuter av utsikten av hela Trincos kust med sagolikt goda, svalkande fruktjuicer.

Nu kommer regnet och det regnar rejält! Badkläder, saronger, shorts och skjortor hängs upp i hela rummet när vi kommer hem. I fukten här torkar kläderna aldrig riktigt.

Dag 7

Matmarknader är spännande! Den vid bussterminalen kallas för "fashion market" då det finns några få stånd med kläder. Resten består av frukt, grönsaker och fisk.


Efter dagens dusch är det dags för brak-middag. Mr Kadira och Moses mamma har tillagat världens smaskigaste fisk- och skaldjursmåltid. Det blir en riktig fest!

Proppmätta sitter vi sen och spelar spel, dricker arrak och pratar med Mr Kadira om allt mellan himmel och jord.

Dag 8

Väggarna på Dyke rest är täckta av besökares värmande ord och målningar. Efter frukosten är det vår tur att föreviga våra tankar på väggen.


Jag har, genom "Sri Lankan Safest Drivers" bokat chaufför som ska köra oss genom de centrala delarna av Sri Lanka. Mr Kadira och Moses vinkar av oss när vi sätter oss i minibussen och åker iväg med Mr Ruwan.

Vi har knappt tagit oss utanför den stora staden när vi känner att det är tid för ett snax-stopp. Mee Kiri, Curd, liknar yoghurt, är gjort från buffalo-mjölk och serveras i små krukor. Till det serveras Kithul peni, lankesisk sirap. Kiri med Kithul serveras över hela Sri Lanka, oftast efter frukost eller efter en varmrätt.


Genom de stora fönsterrutorna ser vi underbart vacker natur, gröna höga palmer, mahognyträd, bomulls-träd och alla möjliga sorters fruktträd. Vi reser förbi ris-plantage och fruktodlingar.

Mr Ruwan visar sig vara den bästa och snällaste guiden vi någonsin kunnat drömma om. Han informerar om allt från kultur och religion till skolgång här i Sri Lanka. Barnen börjar i något liknande förskola när de är runt 2 år och sedan "storförskola" vid 3 års ålder. När barnen är 5 börjar de så skolan. 9 ämnen läses, däribland ett fritt val av dans, musik eller konst. Lediga från skolan är man i månaderna april, augusti och december.


Vi bestämmer oss för att stanna vid en by där man kan ta en s.k. "village tour". Vi åker trä-vagn efter vatten-bufflar för att sen byta till flod-båt. Peter får hjälpa till att paddla och han ser mycket stolt ut över detta viktiga uppdrag. När vi stiger iland är vi vid ett traditionellt familje-jordbruk. Vi får en snabb lektion i hur de lever på sina grödor samt tar hand om och lagar sin kokos. De har den bruna kokosnöten, den yngre gröna - tender coconut - och den orangea - King coconut. King coconut kommer från ett helt annat träd. När kokosnötter ramlar ner från sitt träd är de egentligen lite för gamla. De klättrar därför upp i träden för att hämta ner kokosen. Träden är riktigt, riktigt höga.

Gården har stora problem med elefanter som trampar sönder deras odlingar. Därför får någon från familjen tillbringa natten i utkikstornet. Kommer elefanter eller leoparder skickar de upp fyrverkerier för att skrämma bort djuren.

Vi äter mat i byn och det är något av det godaste vi smakat.

Eftersom vi kommer till Dambulla Cave Temple, även kallat The golden temple, mitt på dagen när det är som varmast väljer vi att inte klättra upp till självaste grottorna.

Sigiriya, Lejonets berg, ser vi endast skymta långt bort i horisonten.


Nästa stopp vi gör är vid en ört-trädgård. Örtmedicin är mycket stort i Sri Lanka, men här finns också alla möjliga mat-kryddor. Riktigt intressant och vackert. Jag och Lennon passar på att få lite massage inne bland den vackra doftande grönskan. När vi får höra att ekorrarnas höga läten när de hoppar från träd till träd ofta beror på att de varnar varandra för orm lägger vi inte så stor vikt i det. Vi inser dock att vi bör lyssna ordentligt på lokalbefolkningen när vi ser en gigantisk, livsfarlig kobra slingra framför vår bil. Vi är glada att vi hunnit hoppa in i bilen, men oroar oss för människorna i byn som står i sina tofflor och försöker mota bort ormen med kvastar.


Sista vägen mot Kandy slingrar sig sakta upp, upp, upp. Lennon som lätt blir åksjuk får flytta fram till sin nya vän Mr Ruwan. Nu mår Lennon som en prins! Vi hör hur Mr Ruwan skojar och härmar Lennon. -"Mäh, vadåå, vadåå?"


Sent på kvällen kommer vi fram till vårt bokade boende i Kandy, Villa Nuova Kandy. Huset och hela trädgården går i Italiensk stil. Trädgården är så vacker och vårt rum känns riktigt stort och lyxigt.

Dag 9

Frukost med magnifik utsikt!

Sen bär det av till Botaniska trädgården. Den ligger mitt i staden och är enormt stor. Där finns så mycket att titta på, men det vi ser som mest spännande är fladdermössen som hänger som täta löv i de höga träden. När de breder ut sina vingar och byter träd ser man hur gigantiskt stora de är.


Vi besöker ett batik-tryckeri. Intressant hur de tillverkar de vackra tygen i många olika steg. Ett tryck tar ca 4 månader att färdigställa.

Att karva trä-figurer är någonting de är bra på i Sri Lanka. När de visar hur de tillverkar naturliga färger blir barnen indragna och mycket engagerade i processen.


Kandy, som också kallas Nuwara som betyder Staden, ligger ca 500 meter över havet runt en artificiell sjö. Den mycket vackra staden, är ett religiöst centrum och en helig stad för buddhister. Kandy är också med på Unescos Världsarvlista.

När vi tittat på traditionell dans och gått ett varv runt sjön matar vi fiskarna med popcorn och kikar på de stora varanerna som slöar i vassen. Sen hamnar vi, som vi ofta gör, vid frukt och matmarknaden. Köper med halva fruktståndet. Några små starka deg-knyten för 1 kr styck får också följa med hem.

Dag 10

Dags att ta farväl av hotellets underbara ägare och av den alltid småspringande, leende, serviceinriktade allt-i-allon Morris. Ut på vägarna med Mr Ruwan igen.


Mr Ruwan stannar till lite här och där för att vi ska få testa olika frukter eller ta foton på vackra vyer. Vi testar bi-honung och skillnaden i smaken mellan att dricka kokos med och utan sugrör. Stor skillnad där utan sugrör enkelt vinner! Problemet är bara att få till tekniken. Hela jag blir blöt när jag dricker! Många Lankeser dricker saften från en hel kokosnöt om dagen för att hålla vätskebalansen och för att kunna urinera. Jag ger mig på ett försök, men det blir problem när man åker bil. Jag måste kissa på många opassande ställen!

Vägarna fortsätter att slingra uppåt och den ena vackra vyn byts mot den andra. Här odlas te, och på grund av det lite mildare vädret, grönsaker. För att undvika kollisioner på de smala vägarna tutas det frenetiskt vid varje krön.


Damro labookellie är en av de äldsta och största teodlingar i landet. Ett besök på en fabrik är både intressant och vackert. Det består av en kort guide som håller även små barn nyfikna och på gott humör och sen doft och smakprov på de olika sorters handplockade teerna.


På 1990 meters höjd ligger den idylliskt charmiga lilla staden Nuwara Eilya. Innan resan till Sri Lanka hade vi självklart sett bilder av turister som reser med tåg sträckan Nuwara Eilya- Ella. Att Mr Ruwan ställer sig frågande till varför vi ska åka ett gammalt tåg bryr vi oss inte om. Har jag bestämt mig så har jag! Mr Ruwan får köra vår packning till Ella - vi ska åka tåg!


Tåg-resan bjuder på skräck-blandad förtjusning. Alla som turistar i Sri Lanka har sett samma bilder som vi och blivit lockade till tågresan. De stackars Lankeserna måste undra varför det nu får stå som packade sillar varje dag de åker kommunalt till och från jobbet. Utsikten är vacker, men ärligt talat ser vi inte mycket av den där vi står i mitten kramandes både varandra samt några tyskar och ryssar som är minst lika svettiga som oss. Hade vi lyssnat på Mr Ruwan hade vi nog fått oss en ännu vackrare utsikt, men missat ännu ett äventyr. Ett äventyr är ett äventyr och sådana samlar vi på!


I Ella blir det en omöjlighet att passera en "Ella-skylt" utan att fotografera Ella vid Ella.

Vägen upp till vårt lilla boende, Summer hill, är lite trixig i den mörka, regniga kvällen. Älskar Lennons kommentar: -"Trapporna måste vara byggda av en tandläkare!" Ett annat sätt att beskriva dem är som ett tappert försök till stentrappa.


Ella visar sig vara en liten pärla som med sina avslappnade restauranger och barer, sin vackra natur med vattenfall, skog och berg drar till sig mängder av "backpackers". När vi går den smala grusvägen som leder oss ner till centrum känns det som att vi befinner oss mitt inne i regnskogen. Den fuktiga luften, gröna vegetationer, alla dofterna, ljuden från ödlor och så plötsligt är vi på mysiga restaurangen 360°. Vi äter pizza, curry och devilled fish nerhasade i härliga soffor och dricker läsk och öl direkt från menyn. Här behövs det visst inte smusslas med alkoholen. Ingen vill gå härifrån, allra minst barnen.

Dag 11

Sightseeing med Mr. Ruwan. En ganska tuff promenad uppför massor av trappor leder oss upp till Rawana Caves med häftiga grottor. Nedanför grottorna finns ett sött litet tempel.

Ella betyder vattenfall och vårt nästa stopp är Rawana Waterfall. Det är maffigt, men som vanligt fastnar vi mest för de små matstånden runt omkring.


Nine arch bridge är byggd av endast stenblock och cement. Den är vacker och naturen runt likaså.

Mr Ruwan hittar vi sittande på en liten, liten restaurang med ett minimini-kök där en man lagar helt underbara små "deg-knyten". När vi sitter där och smaskar kommer så regnet. Leran skvätter när de hårda regndropparna smattrar mot backen.

Dag 12

Vi hade planerat en trecking-tur med start 5.30. Klockan 6.20 tvingade jag och Peter upp barnen med något som under resan blivit familjens "äventyrs-truddelutt". -"Vi ska bestiga ett berg, vi ska bestiga ett beeerg" vrålar vi och dansar så där töntigt som får barnen att skämmas ögon och öron av sig där i vår ensamhet.

Vi går genom en sömnig by och vandrar sen vidare hela vägen upp till Little Adams Peak. Vandrar genom grönskande risfält. Jag hade sett fram emot vackra bilder på lokalbefolkning som arbetar på risfälten, men det visar sig att det visst är söndag och vilodag idag. Man blir lätt dagvild.

När vi passerat en liten by kommer trapporna som tar oss upp, ända till toppen. Den här vandringen känns som en liten lagom vandring för en barnfamilj som oss. Är man sugen på en lite tuffare tur kan man istället välja Ella rock. Är man riktigt våghalsig tar man den heliga vandringen till Adams peak, som också går under namnet Sri Pada - det heliga fotavtrycket lämnat av Buddha när han vandrade mot paradiset.


Lennon springer som en bergsget upp och ner för trapporna. Ella klagar en del, men vi ser på henne att hon njuter av den vida utsikten från toppen av berget. När vi gläds som allra mest av att finnas till på denna häpnadsväckande plats, hör vi plötsligt gnyende ljud som vi följer. En hund har valt världens underbaraste plats för att föda sina valpar. Vi dör söt-döden!


Nu är vi verkligen värda lyx-frukost.

När vi är färdiga med det vi kan allra bäst - shopping och test av olika maträtter - så packar vi in oss i mini-bussen igen. Mot Haputale!


Resan går ännu högre upp i bergen och utsikten är, igen, storslagen.

I Haputale hålls en begravning av en munk. Folk i massor och allt går i orange. Orangea flaggor vajar framför, bakom och över oss. Mitt emot hålls ett kristet bröllop där allt går i vitt istället. Stora kontraster och underbart vackert.


Högt uppe på berget är utsikten magisk trotts dimma. Skylten "White monkey, dias rest" är stor, men syns knappt genom den täta dimman. Jag erbjuder mig att gå ut och kika efter hotellet. En liten stig tar mig mot trappor som leder neråt. Plötsligt tar trappan slut. 5 trevliga män arbetar just nu med att bygga färdigt trappan och jag får hjälp av dem att ta mig nerför de ännu inte färdiga stegen. Huset jag kommer fram till ser, i första anblick, bara ut som ett ruckel. Förutom katter, hundar, ekorrar, fåglar och en tupp ser jag en man som gosar med en... en stor vit andfågel! Måste medge att det är med oroande steg jag går upp och meddelar familjen att jag hittat vårt boende. Hur ska de reagera på detta? Det är ju jag som bokat och vi kommer säkerligen inte hitta något annat ställe att sova på här i närheten.

Hela familjen, jag inkluderad, visar sig fullkomligt älska detta stället! De som bor här och erbjuder oss ett rum till en billig peng är en genuin, vänlig och skojfrisk familj bestående av mamma, pappa och tre vuxna söner. Barnen älskar verkligen att springa omkring här bland djuren och utsikten härifrån slår allt!


Klockan 19.30 serveras middag för gästerna. Det är, förutom vår familj, ett gäng fransoser och fransyskor samt ett amerikanskt par som får slå oss ner runt det stora bordet i familjens vardagsrum. Uppdukat är olika currys i mängder. Det varma vattnet som serveras till är säkerligen kokt enligt alla konstens regler, men jag är glad att jag tagit med flaskvatten till barnen. När mannen i huset frågar om någon vill ha kall öl ljuder ett rungande JA från bordets alla kanter. Det här är en middag jag aldrig ska glömma. Varm, gemytlig, generös och helt underbart jäkla super-smarrig!

Dag 13

För att se soluppgången på Lipton Seat har vi fått rekommendationen att åka tuktuk redan klockan 05.00. Vi skyller på barnen som var trötta när vi hoppar in i en tuktuk klockan 06.00.

Det är riktigt kyligt och blåser hårt när vi drar iväg. Ljuset är magiskt och vi känner oss lite snuvade på vyn då chauffören har sidoväggar uppsatta mot blåsten. Resan går brant uppåt och flera gånger funderar vi om vi ens ska ta oss upp när fordonet gasas på frenetiskt, men vi rullar långsamt, långsamt uppåt. Väl uppe, högt över molnen njuter vi av den disiga utsikten och tar bilder på statyn av den sittande Sir Thomas Lipton.

När Peter köper lite te och frukost på det lilla café´t blir vi erbjudna en titt i kockens pytte-lilla kokvrå.


Tillbaka vid vårt boende väntar en andra frukost uppdukad till oss. När det är så här gott kan man äta hur många frukostar som helst!


Ett par turister, amerikaner som gift sig på Sri Lanka för 40 år sedan och nu återupplever platsen, har hittat en lång tagg på en promenad. Det visade sig vara en piggsvinstagg med vassa hullingar. Piggsvinen använder dem till att försvara sig från t.ex leoparder som det finns många av i området. Lennon ber om att få ta den hem och vi får höra att det inte är lagligt. Ändå ligger den nu hemma på hans rum i Sverige...


Nu bär det av i mini-bussen igen. Första stoppet är en te-paus. Mr Ruwan köper traditionellt lankesiskt godis till barnen. De ser skeptiska ut.

Sen stannar vi vid Diyaluma falls, ett 220m högt, fint vattenfall. Där finns riktigt läskiga tjuv-apor i massor. Lennon köper söta bananer, men när han blir närapå attackerad av aporna kastar han åt dem bananerna i ren skräck. Frukt-försäljaren skyddar oss på vår flykt till bilen genom att skjuta stenar med hjälp av slangbella mot aporna. Innan vi lämnar tjuv-aporna kastar barnen till dem det traditionella godiset de tidigare fått.


Under resan stannar Mr Ruwan lite då och då för att hämta in och ge oss små lektioner om peppar, kakao och ris.


Vårt boende i Monaragala är fint, men alldeles folktomt. Monaragala tillhör den fattigaste delen av Sri Lanka. Hit tar sig normalt inga turister, så ni kanske kan tänka er vad uttittade vi är under vår promenad i staden. Med Peter vill de bryta arm. Antar att de tycker han ser stor och stark ut.


Mr. Ruwan tolkar hotell-ägaren som inte kan ett ord engelska, men tydligen har många tankar på hur de ska kunna locka hit turister. Det borde fungera, för det är vackert här. Det som saknas är väl närheten till havet och p.g.a det blir det mycket varmt.

Nu ska det visst firas att det finns utländska turister på hotellet. Det bjuds på arrak och snax. Snaxen består inte av salta pinnar och popcorn, nej, här dukas de upp med en hel buffé av smårätter.

Efter det dukas mat till vår familj fram. Det är mat, rice and curry så klart, för 10 personer! Barnen äter INGENTING och jag och Peter är ju redan mätta efter "snaxen". Hotell-ägaren har gett jobb till 2 föräldralösa pojkar i området. En av dom står bakom oss under hela middagen. Han gör det säkert för att erbjuda god service, men vi känner oss bara uttittade och min tanke på att gömma lite mat i en servett fungerar inte. Nu ser det ut som att vi knappt har smakat på maten när vi tackar och går in till oss.

Dag 14

Anledningen till att vi tagit oss till Monaragala är att vi idag ska hälsa på vårt fadderbarn, Nipuni, som vi har genom Plan International. Jag har sponsrat Plan i många år eftersom jag tidigare sett med egna ögon vilket fantastiskt jobb det gör. Man sponsrar inte en viss person, utan en hel by som Plan sett behövt stöd och hjälp. Sen får man ett barn i byn kallat fadderbarn så att man kan skriva brev till varandra och utbyta erfarenheter.


Häromdagen hade jag ett telefon-samtal med min kontakt på Plan Monaragala. Det lydde som följande: Kvinnan från Plan-"Your visit will take around 2 hours" Jag:-"OK. No travel from the office?" Kvinnan från Plan:-"No, 2 hours". Jag:-"So 2 hours in total for the whole visit?" Plan-kvinnan: -"Yes".

Det låter ju jätte bra. Nu behöver vi inte styra om vår kommande resa. Allt kommer att hinnas enligt planerat.


Från huvudkontoret åker vi i Plans bil. Vi tar ett kort stopp i en liten by för att handla lite till familjen. Sen blir vägarna smalare och gropigare till att bli nästan obefintliga. 3 timmar senare är vi framme, svettiga och törstiga. Det blir ett härligt, men underligt möte. När vi stiger ur bilen står Nipuni längst fram med den underbaraste blomstergirlang som hon sätter runt min hals. Bakom henne står mamma, pappa och hela "storfamiljen". Kvinnan från Plan, Shama, får vara vår tolk.

Nipuni visar sina skolböcker och jag noterar att hennes matematik-bok liknar Lennons. Dom är lika gamla, men Nipuni har ju gått lite längre i skolan.

Hon sjunger och dansar för oss. Ella och Lennon ser livrädda ut när de undrar om de också kan visa en sång och dans.

De har dukat upp mat som de vill bjuda på. Lennons min när han förstår att Nipuni vill mata honom är obetalbar. Han tittar plågsamt mot mig och Peter, ler tillgjort och öppnar sedan munnen och låter henne stoppa in maten som hon har nypt fast i sina händer.


Efter besöket, och en galen hemresa, väntar Mr Ruwan på oss vid kontoret. Vi ligger nu lite efter i min planering och blir tvungna att direkt köra vidare mot Yala.

Det tar inte lång tid innan vi ser en elefant korsa vägen framför oss. -"Den var fake!", säger Lennon. När nästa elefant, en riktig bjässe, står framför oss mitt i vägen, är Lennon tyst och bara gapar istället. Elefanten backar runt, runt och kastar grenar med snabeln. Mr Ruwan, som är starkt troende, pussar sitt kors som hänger framför honom i bilen innan vi kör förbi den aggressiva elefanten.


Min plan vara att vi skulle ta oss till Udawalawe för safari, men när det regnat så mycket i området tar sig djuren ofta bort till andra ställen. Det gör att vi styr om resan till Yala istället.


I "Tissa", Tissamaharama, strax utanför Udawalawe, finns en underbar sjö som vi vandrar runt i solnedgången. Mr. Ruwan vill visa oss fladdermössen. Vi har ju redan sett så många coola fladdermöss, men det här är häftigt! Till vänster framför oss har vi några träd fyllda med fladdermöss. På vår högra sida är träden istället fyllda med tranor. När solen går ner flyger en trana över till fladdermus-träden och, sekunden efter, fladdrar alla fladdermöss iväg och tranorna tar över deras träd. Det går snabbt. Varför de gör detta får vi ingen riktig förklaring till, men tydligen byter de tillbaka till sina träd när morgonen gryr igen.


Hotellet Mr, Ruwan bokat till oss, Laker Villa Resort, är riktigt tjusigt. Stort, vackert rum med balkong. Härligt grön trädgård och pool. Vi äter devilled chicken och grillade räkor. Njuter av livet!

Dag 15

Morgonen får en lite kaotisk start då jag lyckas låsa oss inne. Vårt rum har 2 dörrar ut till varsin härlig balkong. Kvällen innan har jag låst dörrarna och ordentligt lagt nycklarna på sängbordet. Nu råkar jag sätta in fel nyckel i fel dörr och självklart fastnar den där i nyckelhålet. Nyckeln går inte att rucka och paniken stiger i mig. Med stigande puls och stirrande ögon stampar jag med fötterna och skriker till Peter: "Det går inte, det går inte. Men hjälp då!" Peter suckar lite, ställer sig lugnt och lirkar och får efter en kort stund ut en sned, nästintill avbruten, nyckel.


Klockan 05.00 hoppar vi upp i en safari-jeep och åker iväg mot Yala Nationalpark. Frukost har vi fått med oss i en påse.

Att det skulle vara mycket folk i parken det visste vi redan innan. Har man varit på safari i Afrika är detta lite mellanmjölk just p.g.a. mängden jeepar omkring en. Vi ser det ändå som en fin, rolig och spännande aktivitet.


Vi hinner knappt komma in i parken innan det blir hel-stopp. Vår jeep ligger ganska långt bak i bil-kön, men vi förstår snabbt att det är någonting intressant långt där framme. Det visar sig vara 3 av de skygga leoparderna som orsakar kön. När vi kommer fram har de självklart flyttat sig därifrån och besvikelsen är total. När vår guide vänder jeepen för att köra därifrån ropar Peter till, pekar och hoppar upp och ner som ett litet barn. 2 leoparder visar sig sittande på en klippa en bit ifrån oss.

Den lankesiska leoparden är ganska liten och svår att finna och för många huvudattraktionen på en safari i Sri Lanka. Förutom de vackra leoparderna ser vi under turen påfåglar, andra vackra fåglar, krokodiler, buffalos, hjortar av olika slag, ödlor, apor, elefanter och mungos. Dom små söta mungosen är båda barnens favoriter.


Runt 10.30 är vi tillbaka till hotellet. Då finns det gott om tid att bada i den fantastiska poolen.

En ko går runt och "klipper gräset". På ryggen har kon en trana, en livskamrat som följer med vart hon en går.


När vi känner oss nöjda med badandet bär färden vidare.

Vårt nya boende som ligger en liten bit utanför staden Tangalle, i Goyambokka, är vilt och vackert!

Vi tar adjö av Mr Ruwan. Det känns lite sorgligt att säga hej då till denna kloke, vänlige mannen, men vi lovar att hålla kontakten med varandra.

Green Hill Cottage drivs av en underbar familj. Vi har hyrt ett litet hus med skogen och alla dess djur som grannar. Utanför finns en liten altan med fotöljer och en säng att vila i.


Peter, som kollat till omgivningarna medan resten av familjen packat upp och gjort oss hemmastadda, kommer nu hem med ett stort leende på läpparna. Han tar med oss på en liten vandrings-tur. Det är varmt, annorlunda och vackert.

Plötsligt ligger den där framför oss, världens vackraste strand med det virvlande havet. Peter kikar mot mig och ser att jag är så lycklig att jag nästan gråter. Vi blir kvar ganska länge vid stranden.

På kvällen tänds kokosnötter runt oss, jag och Peter skålar i ljummen öl och barnen leker i sanden. Syskonen leker, skojar, skrattar och är sams - känns som att ett under har skett!

Dag 16

Frukosten på Green Hill Cottage har jag läst om och sett fram emot. Den visar sig vara över alla förväntningar och mycket , mycket mer. Det kommer in nästan löjligt mycket godsaker och det uppmanas till att ta med det man inte orkar till lunch på stranden. För oss som spenderar hela dagen på just stranden hade det ju passat bra, men vid stranden finns ju också små restauranger som säljer havets alla läckerheter till lunch. Vi äter gott, slappar i solen, bränner våra kroppar och leker i vågorna.

Dag 17

Tidigt på morgonen vaknar jag av att det stökas och bökas i rummet intill. Peter är ute och tar sin morgon-promenad. Något djur finns definitivt inne i vårt hus, det hör jag tydligt. Jag minns förmaningarna vi fått om att låsa om oss då aporna lätt öppnar dörrar och fönster. Jag hoppas det är en apa. Vågar inte riktigt tänka på vad det annars kan vara. Jag ligger med min kamera i högsta hugg. Vågar inte öppna dörren till den, men om något djur kommer in till mig då ska jag banne mig ha den på bild! Så tystnar det, jag pustar ut och en svettig Peter kommer hem från sin upptäcks-tur.


Idag är det dags att på riktigt ta tag i barnens läxor från skolan. De har läst lite då och då, men högen med läx-papper är stor. Att studera i skuggan bredvid pool och palmer, med tjattrande apor och söta ödlor som ibland skäl ens uppmärksamhet är en ren lyx.

Vi äter, studerar, badar i poolen och tar en tur och kikar på djur i skogen om vartannat. Vid en litet vattendrag i skogen bor ett gäng små söta sköldpaddor. En lugn, behaglig och lärorik dag.

Dag 18

Från "vår" Goyambokka beach ska det gå att ta sig längs klipporna till en annan fin strand.

På eftermiddagen tar vi på oss badskorna och gör ett försök. Stenarna är vassa och hala och krabborna spännande att titta på, men lite i vägen ibland. Det gäller att välja rätt sten att sätta foten på och att hålla balansen. Plötsligt har vi en underbar bukt med vit härlig sand framför oss som verkligen lever upp till sitt namn Silent beach. Det pirrar i kroppen och känns som att vi hittat en helt egen orörd liten pärla. Vågorna är högre här och man kommer snabbt ut på djupt vatten. Det är roligt, men vi är väl medveten om farorna med underströmmar och håller oss nära varandra och långt in mot strandkanten.


När fiskegubbarna kommer in med sin båt ser Peter sin chans till att utgöra dagens hjältedåd. Han hugger i och hjälper till att släpa upp båten i den djupa sanden. Visst, Peter är stark och hans hjälp gjorde säkert viss skillnad, men att kalla det hjältedåd är väl ändå att ta i. Speciellt om man tänker på hur dessa fiskare säkert gör detta nästan varje dag, kanske ibland flera gånger per dag. Då bleknar hans storhet något.

Dag 19

Idag är det söndag. Söndag är lika med marknadsdag och en marknad i Tangalle vill vi inte missa. En tuktuk tar oss från lugnet i Goyambokka till det hektiska stadslivet i Tangalle.

Det känns som att hela stadskärnan riktigt kokar, både av alla människor som rör sig och av solen som bränner.

Det är billigt att handla på marknaden. Ingenstans i Sri Lanka har vi upplevt att någon försöker göra extra pengar på oss turister.

Jag blir sugen att köpa fina hårspännen. Visar upp en för den gamla mannen som säljer både frukt, grönsaker och lite "krimskrams" och frågar:"-How much?" Mannen tittar upp på mig med sitt enda friska öga och svarar:" -One50". Jag tycker egentligen att hundrafemtio är en helt ok summa, men resvan som man är sitter det ju i den där sablans ryggmärgen att man alltid ska pruta. -"Ok, 2 for 200", försöker jag. "-No, no", fortsätter den enögda mannen. -"One50, two100". Jag känner mig lite dum och räcker honom 200, tar mina hårspännen, säger -"Aaju-bowan" - det enda lankesiska ordet jag lärt mig och som betyder God morgon - och skyndar därifrån. Efter kommer mannen, halvspringande med mina 100 rupie. Rätt ska vara rätt.


Nu är vi så heta och behöver havet! Vi väljer beachen Madilla som är riktigt stor och nära folktom. Ett rev skapar en pool i havet där vi sakta gungar fram i vågorna.

Allra längst bort på stranden ligger "The Club", en riktigt trendig bar som serverar riktigt smaskiga drinkar.

Middagen intas med fötterna nerborrade i den mjuka sanden, lyssnande på en helt ok trubadur. Plötsligt smäller ett gäng fyrverkerier av och den svarta natten fylls av vackra lila, gröna och rosa stjärnor.

Dag 20

Under hela dagarna, men speciellt på morgonen, hörs de många påfåglarna skrika. De är överallt i skogarna runt oss och det smattrar när de lite klumpigt landar på plåttaken. Vid frukosten idag skojar vi om att det låter som att de skriker "Hello, hello". Vi svarar dom med samma sjud. Plötsligt kommer en påfågel som inte alls låter som de andra, den kraxar fram sina "Hello" och vi skrattar så vi kiknar. Det är i dessa små stunder, små små ögonblick med familjen, som kan få en att känna sig som världens lyckligaste!


När mannen vi kallar "farfar", utan att egentligen veta om han ens har något släktskap med familjen vi hyr rum av, skyndar sig iväg med en grov pinne blir vi nyfikna. Han berättar, med knackig engelska, att han jagat bort en orm. Sen ser jag ormar överallt. Varenda litet rep eller gren skriker jag ängsligt åt.


När vi kommer ner till havet, vår underbaraste fina rena strand, får vi nästan en chock. Hela stranden är överfylld med skräp och i vågorna guppar bråte, plast och kartong. Det här får en ju nästan att tappa all tor på mänskligheten. Vad är det vi människor sysslar med?!! Jag börjar genast städa och det är det, som tur är, ganska många fler som också gör. Det bärs bort säckvis med skräp, men det kommer bara in mer och mer och mer med vågorna.

Dag 21

Idag är det min tur att ta morgon-promenad för att se Tangalle vakna. Peter har berättat om att han en morgon sett något som han beskrev som "ett lämmeltåg av studenter i vita kläder på väg till skolan". Det vill ju jag också se. Går iväg tidigt och väntar sen en lång stund vid busshållplatsen. Det kommer inget lämmeltåg, men 2 små flickor. De berättar att ingen ska till skolan idag, då det är full moon. Under fullmåne firas full moon holiday och alla skolor samt de flesta företag är stängda.


Planen om att åka buss slås bort av bekvämlighet. Vi åker taxi till Unawatuna och vårt nya "hem" Tiny Royal Palace. Det urgulliga paret som driver stället bor i ett litet hus alldeles bredvid tillsammans med sina 3 barn. Alla dessa leende människor som tar emot oss med öppna armar vart vi än kommer får oss att känna oss enormt välkomna.

Vi har bokat ett familjerum. Eftersom de anser att det billigare familjerum som vi bokat endast är för 3 personer så får vi 2 sådana för samma pris. Ett hade gott räckt, men nu får vi plats att riktigt sträcka ut oss i sängarna.


Rathna, den glade tystlåtne lugne mannen, kör oss den korta vägen till Dalawella beach. Stranden kallas även Wijaya efter restaurangen som ligger där samt Turtle beach efter sköldpaddorna som bor där. Barnen älskar att snorkla här!


Vi bor nära Dalawella beach, en bit utanför Unawatuna så in dit åker vi med Rathna.

På en restaurang vid stranden beställer vi in öl till maten. Peter är redo att säga ifrån när de ställer fram te på bordet, men jag ber honom vara tyst. De serverar säkert alltid te innan maten på detta stället. När vi häller upp drycken i våra koppar ser vi hur det skummar och känner på doften att detta inte alls är te. Vi får lära oss att under full moon, Poya, bör man av respekt inte servera alkohol och det förkläds då ofta på detta sätt. Unawatuna är riktigt mysigt med små butiker, barer och restauranger. Barnen skrattar, busar och är på sitt allra bästa humör. De missuppfattar vår unge, trevlige servitör när han säger "-Excuse me". Barnen ser på varandra och viskar, alldeles för högt: "-Kiss me?" Varje gång servitören går förbi vårt bort säger han sedan "Kiss me, kiss me", till de fnittrande, glada barnen.

Dag 22

Barnen väljer noga ut dagens plats till läx-läsning. De hittar båda ett toppen-ställe på övervåningen.


Havet är idag lugnare och vi ger oss lite längre ut och snorklar. Åh, så många underbara fiskar vi ser. Att åka ut på snorklings-tur känns här helt onödigt. Det räcker att flyta runt här bakom revet. Jag drömmer om att se havssköldpaddor och plötsligt har jag och Ella en GIGANTISK sköldpadda rakt framför näsan på oss. Ella blir livrädd, simmar skrikande inåt och sväljer i paniken massor av vatten. Jag får väl erkänna att jag också blir lite skraj. När vi lugnat ner oss bestämmer vi oss för att simma ut igen. Den väntar där på oss! En oförglömlig upplevelse att simma med den vackra bjässen. Efter några minuter märker några killar vad vi är med om. Det dröjer inte lång tid innan vår vän jagas iväg långt ut mot horisonten av människor som försöker filma Sköldis.


Jag och Peter sitter ute i den ljumma kvällen med drinken vi döpt till "Lanka Libre" -Sri Lanka arrak, cola och lime. Barnen lyssnar på ljudbok och ingen har lust att lägga sig.

Dag 23

Rathna ser lite lurig ut på morgonen. Han meddelar att att vi är speciella gäster och därför ska erbjudas en speciell rätt till frukost. Rätten serveras vanligen vid stora högtider. Vi känner oss utvalda och ser fram emot vad som komma skall. När de dukar fram Kiribath, ris kokt i kokosmjölk, lite liknande rispudding, har vi svårt att inte visa vår besvikelse.


Turtle hatchery är som ett sjukhus för skadade sköldpaddor. De tar också hand om sköldpaddsägg som annars riskerar att bli uppätna av hundar och fåglar. -"Det här är både intressant och roligt", blir betyget från barnen om besöket.


Innanför murarna i staden Galle rymms Fort Galle, en egen liten stad i staden. Det här är en riktig favorit hos mig. Fort Galle kallas ibland hos svenskar för Sri lankas Gotland. Jag förstår jämförelsen, men här går det mesta i Portugisisk stil. Det är så vackert!

Jag mår inte bra och det stör mig fruktansvärt att jag inte fullt ut kan njuta av denna platsen. Mitt huvud känns som att det ska sprängas, min kropp vill knappt bära mig och mitt öra värker och tjuter konstant. Det blir många fika-pauser i värmen. En kaffe här, en glass där, läsk, vatten och milkshake.


Efter en god middag där Peter igen fått sin dryck serverad i tekopp, orkar jag inte mer.

Tuktuken vi åker i hem är helvit, mycket ovanligt, och chauffören verkar uppskatta hur frågvis och nyfiken Peter är. Chauffören berättar bland annat att hans normala dagsinkomst under högsäsong är runt 3000R och under lågsäsong 1000R, alltså 50-150 kr om dagen.


Min fina familj bäddar ner mig i sängen.

Dag 24

Sov som en stock hela natten och väcktes 7,15 av brödbilens gälla toner.

På vingliga ben tar jag mig igenom dagen. Den spenderas mestadels vid stranden. Vi har nu käkat en del på Wijaya, både frukost, lunch och middag har testats, och vi kan absolut rekommendera det. Utsikten vid solnedgång är därifrån magisk.

Dag 25

När vi tittar ut mot vattnet ser vi stora skuggor som rör sig. Nu verkar vi prickat in bad just när sköldpaddorna känner sig som mest lekfulla. De visar upp sig och simmar nära nära.


Röd flagg är hissad och visar att vågorna är mycket starka. Vi försöker hålla oss lång in mot strandkanten, men det är inte alla i vattnet som gör det. Jag och Ella tittar på några som simmar alldeles för långt ut och plötsligt ser vi hur de viftar med händerna. Underströmmarna tar de längre och längre ut och hindrar dem från att ta sig in. Som tur är finns snabba surfare som är vana att hantera övermodiga turister. Det blir kaotiskt och otäckt, men till slut får de upp de 3 turisterna som utmattade, men levande, andas ut i sanden.


Efter ännu en middag på stranden hittar vi en riktigt soft, härlig bar där vi hänger i många timmar. Plötsligt får jag lust att öppna en bar när vi kommer hem till Sverige. - "Det borde ju funka med något så här mysigt! Det ska vi absolut göra!" Försöker febrilt övertala mig själv att det är en toppen-idé. Fast jag vet redan när jag säger det att den tanken imorgon kommer att vara helt bortblåst.

Dag 26

Vi åker en helt vanlig hederlig bil till Hikkaduwa. Det är Rathnas äldsta son som agerar taxichaufför. Här jobbar man med lite av varje, helt enkelt.


Hotellet jag bokat i Hikkaduwa, Blue Fox Holidays, är inte så personligt som vi blivit vana vid här i Sri Lanka. Det är mer av ett helt vanligt, bra hotell med uteplats, en vacker trädgård och underbar pool. Här har jag bokat 2 stycken 2-bäddsrum bredvid varandra. De rummen vi får är för 3 personer och ett sådant räcker gott och väl för oss. De är vänliga och låter oss boka av det ena.


Hikkaduwa är fint och turistvänligt. Här hör vi en hel del svensktalande turister.

Det känns som ett bra ställe att avsluta denna resa på.

Dag 27

Vid Hikkaduwa beach kan man bada med sköldpaddor och här behöver vi inte simma ut och leta efter dem. De kommer in-simmande mot stranden och vill bli matad med sjögräs. Vi sätter på oss snorkel-utrustningen och plaskar runt i det grunda vattnet med dem. Häftigt!


Det finns några restauranger som ligger så långt ut mot vattnet att vi måste vada dit. Hur praktiskt det egentligen är kan ju diskuteras, men häftigt är det i alla fall och goda fruktdrinkar serverar de.


När vi trötta vandrar hemåt i det neonupplysta mörkret, i sanden som sjunker undan och får oss att ta snesteg, lyfter Ella och Lennon upp alla krabbor och eremitkräftor som kommer i vår väg. En eremitkräfta som tydligen är lite snällare än alla andra får följa med hela vägen "hem" till hotellet. De bygger ett hus till den på gården och barnen är de som kommer sist i säng i kväll.

Dag 28

Jag mår som allra allra bäst när jag på egen hand vandrar runt och upptäcker en by eller stad, med kameran i högsta beredskap. Idag ser jag till att komma iväg tidigt för att se Hikkaduwa vakna. Jag vandrar bort till fiskemarknaden och ser hur nattfångsten styckas, filéas och säljs till högstbjudande. Jag studerar poliser som med van hand dirigerar bussar, bilar, cyklar och fotgängare som alla verkar lita på varandra till 100 %. Motorcyklar susar förbi, ofta med hela familjer på som ska till skola och arbete. Någon släpar kokosnötter, nästa vattenflaskor. 3 män i traktorliknande fordon hämtar sopor. Jag kan inte låta bli att fundera på vad som händer med alla sopor sen. I många skogsdungar har jag sett dumpat skräp.


Roti, en sorts bröd som ofta äts med fyllningar och ibland med topping på, ses bakas i varenda gathörn runt Sri Lanka. Vi har fått tips om att gå till No.1 Roti i Hikkaduwa. Roti är alltid gott, men vi håller med om att det är någonting speciellt med No.1. Hela familjen ÄLSKAR att äta extra frukost, lunch eller mellis där.


Revet bortanför Coral Sand bjuder på sensationell snorkling. Det verkligen kryllar av vackra fiskar. Barnen vill bara ha mer och mer och mer. -"Nu måste vi upp och in i skuggan ett tag, vi bränner oss!" Peter och jag försöker vara de kloka vuxna trots att vi också bara vill leka vidare. -"Nej! Det är som att snorkla i ett akvarium. Här finns millioners, miljarders, trillioners fiskar ju!", svarar Ella och vi stannar kvar ett litet tag till.

När vi lite senare letar skugga möter vi en snacksalig kille. Plötsligt har jag bokat in en "flod-tur" för familjen imorgon. Det känns rätt med ett litet äventyr innan vi snart åker hem till Sverige igen.


Solen har tagit hårt på oss idag och på kvällen orkar vi inte gå runt och leta restaurang, Vi tar första bästa och det råkar vara "Badullas restaurant" som som är byggd på pålar högt upp över havet. Det visar sig vara en lycko-träff. Trevlig personal, riktigt god mat och bästa utsikten. Efter maten chillar barnen på varsin madrass, lyssnande på saga på Ipaden.

Då ingen har lust att gå hem beställer jag in en mojito. Den är god. Undrar om passionsfrukt mojito är ännu bättre? Måste testas.

Dag 29

Lennon har hög feber på natten. Han yrar , ojar sig och ramlar till och med ur sängen en gång. Vi tar ett snabbt beslut om att bara Ella och Peter ska åka på dagens safari, men efter frukost och en alvedon piggnar Lennon till. Vi ändrar oss igen och betämmer oss för att göra ett försök. Blir han dålig får vi väl bara vända.

Mr Deepthi Kumara anländer exakt klockan 9 som utsatt. Han visar sig vara en mycket ordningsam man som varken röker eller dricker alkohol. Han skakar på huvudet och muttrar lite åt alla med dåliga fordon eller som gör en tokig sväng. Han hör inte till dom som trimmat sin tuktuk. Vi puttrar fram i maklig takt.


Vi stannar vid ett monument för tsunami-katastrofen 2004.

När vågen kom sprang många och hoppade på tåget. Tåget flyttades många meter från spåret innan det kastades omkull av vågens kraft. De flesta som dog i det området var på tåget som var överfyllt av människor. Monumentet är vackert, med otäcka utkarvade bilder. Vår guide berättar detta med tårar i ögonen för oss. Han själv, som också arbetar som dykare, var under vattnet när vågen kom. Det tog tid att hitta varandra, men han själv, hans fru och deras 3 små barn klarade sig alla utan större fysiska skador.


Madu ganga, Madufloden, förbinder havet med Madugangasjön. Att åka båt runt floden är en härlig upplevelse. Vi paddlar in bland tät mangroveträsk, ser fiskar, en stor krokodil, vackra fåglar, ödlor och varaner. I vattnet finns många stora, blå, vackra maneter. Den stackars lille apan som en man lyfter fram till oss för att fota ruskar vi rappt på huvudet åt då vi ser apans dimmiga blick och kedjan runt dess hals.


Fiskpedikyr har barnen testat tidigare, men här har dom riktigt stora fiskar som är ordentligt hungriga på att suga bort döda hudpartiklar från våra fötter. Hela familjen testar och det kittlas!


På Cinnamon Island slås vi av kanel-doften så fort vi stiger iland. Lennon som älskar kanel är i himmelriket! Han gnider fingrarna mot bladen och känner hur dofterna blir ännu kraftiigare. Det är spännande att få en kort guide i hur de tar fram kanelen ur växternas blad och bark.


Dagens tur är lagom äventyrlig och vi är tillbaka till hotellet klockan 12 som avtalat. Nu har vi tid att göra allt vi har lust med innan hemresan: bad i pool, shopping, bad i hav, te i skuggan och smaka på allt gott vi kommer över som vi ännu inte hunnit testa. Vi äter och äter mest hela tiden. Det är ett under som vi inte kan förstå att ingen av oss gått upp, snarare ner, i vikt under denna mat-resa.

Sista middagen vill vi äta på ett säkert kort. Vi går tillbaka till Badulla´s, klättrar upp för stegen och sätter oss bekvämt på madrasserna. Igår var maten magiskt god. Idag är samma maträtter totalt smaklösa. Vilken besvikelse! Peter får inte ens in sin mat. Lennons feber har kommit tillbaka och vi har väntat tillräckligt länge. Vi lämnar Peter på restaurangen och går hem och knyter oss. 1 timme senare kommer Peter hem. När maten till slut kom var den oätlig. Vi skrattar åt hur det aldrig riktigt blir som man tänkt och somnar in , sista natten i Sri Lanka.

Dag 30

Flyget hem går inte förrän på kvällen. Vi har alltså god tid på oss att bada i poolen, njuta av solen, leta fåglar, ödlor och varaner i bakgårdens skog, äta söta frukter, dricka juicer och njuta, barta njuta.

Jag hinner också springa runt de små butikerna för att göra av med de sista pengarna. Tänk att det ska vara så svårt att bli av med sina sista små slantar! Jag köper smycken, godis och sidenrockar. Mina allra sista Sri Lankan Rupee går till en stor handkarvad och målad elefant. Peter skakar på huvudet när jag kommer till hotellet med den. -"Du kommer aldrig att få ner den i packningen." Jag ger mig inte i första taget. Efter en lång brottningsmatch mot ryggsäcken kommer jag ut till resten av familjen med ett leende över hela ansiktet. 1 poäng till Jessica, 0 till väskan. -"Hah, allt går!"


Vi åker minibuss till Bandaranaike International Airport och det känns som en helt vanlig dag på resan, att vi bara är på väg till ett nytt äventyr. Lennons feber verkar ha besegrats. Han lyssnar på musik i sina hörlurar och sjunger högt med. Ella lyssnar och nynnar på annan musik och tittar samtidigt nyfiket ut genom förnstret och ser städer och byar passera förbi.


Flygplatsen är en av de rörigaste jag varit på. Vi står i många långa köer. Fler av dom kan vi egentligen inte se någon mening med. Visade vi inte precis våra pass? Ok, vi gör väl hela proceduren igen då. Och igen.

Dag 31

Det är fredag och eftersom vi rest 7 timmar "bakåt i tiden", samt bytt flyg i Istanbul, har vi ätit hela 3 frukostar.


Vi närmar oss Sverige och jag slås plötsligt av att det nu är slut på resan. Det känns vemodigt.

Alltid när jag reser iväg får jag en känsla av att det är nu jag plötsligt ska komma fram till vad jag ska göra resten av mitt liv. Som att jag tror att jag ska komma tillbaka hem som en helt ny människa och att allt kommer att vara annorlunda. Inte för att det jag har hemma inte är bra nog. Det är bara svårt att förstå att allt runt omkring mig kommer att vara precis som när jag åkte, när allt vi upplevt känns så överväldigande. Varje upplevelse vi är med om förändrar oss, om än inte världsomvälvande så ändå en gnutta. Jag är helt säker på att den här resan har gett oss energi och kunskap som kommer att följa med och glädja oss alla fyra resten av våra liv. Det får vara gott nog.


Sri lanka, eller Ceylon som ön kallas, är mycket vacker.

Eftersom det lilla lande har fler olika klimatzoner blir naturen väldigt varierande. Just att det är så varierande har gjort resan så givande och spännande.

Vi reste i februari som räknas till högsässong i de södra delarna. På nordöstra sidan däremot, när vi var i Trincomalee, benämnde innvånare februari månad inte ens som low-season, utan som no-season. Vädret där var hett, men med ganska mycket regn.

Det som berör mig mest när jag tänker på resan är människornas värme. Vart än vi åkt har vi bara träffat leende, hjälpsamma människor. Vi har mycket att lära från dom i vårt stressade samhälle.

Det känns som att allt underbart i världen samsas på denna lilla ö och jag längtar redan tillbaka.



142 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla