Lyckliga och förväntansfulla sneglar jag och Peter på barnen som det riktigt sprudlar om. Deras ögon är klotrunda och vi märker att de har svårt att veta vart de ska titta. Det händer så mycket spännande på en flygplats. Släpvagnar med väskor åker kors och tvärs, blinkande lampor här och där, människor med västar vinkar med armarna, och stora, mullrande flygplan rullar iväg. -"Hur flyger ett flygplan?", frågar vår son Lennon. Jag bollar över den krångliga frågan: -"Oj, det hinner pappa berätta om på flyget".
Lennon håller sig hårt i armstöden på flygstolen när vi lyfter. Vår dotter Ella bara ler.
Mååånga timmar senare, 2 flygbyten och en natt helt utan sömn, kommer vi fram till Krabi. Chauffören skrattar lite åt oss när vi ber att få åka till Krabi Seafront Resort. -"Ni är inte i Kraaabi. Välkommen till Krabiii!"
Jag som anser att "resa och se världen är att leva" ser mig själv som både resvan och som en rese-tok. Det här är dock första gången jag och Peter reser utanför Sverige med våra barn. Redan under bilresan till Landvetter kunde jag känna hur annorlunda och spännande det skulle bli att se världen lite mer som genom barnens ögon.
-"Se er för när ni går. Det är mörkt och det är hål lite överallt i vägen. Akta, det är inte som hemma!" Jag vet med mig att jag är en riktig höns-mamma ibland, men kan inte hålla tyst. Nu hinner jag knappt säga klart meningen innan Lennon ramlar ihop. Hans fot och halva ben befinner sig nu i ett hål med stark kloaklukt. Det kunde ha gått riktigt illa, men efter att fot och ben med nya skrapsår tvättats kan vi fortsätta vår jakt på bästa restaurangen. Lennon är glad igen, han och storasyster Ella räknar kokosnötter, mangos, bananer och andra frukter på träden. Han blir alldeles lyck-salig då han ser sin första geckoödla på en vägg. Där och där och där och där. Hela väggarna och taket är fyllda av de små söta kräldjuren. En trevlig "ladyboy" eller "katoy" kommer ut och tecknar till Lennon att han måste sluta gapa, annars kan ödlorna ramla ner i munnen, och vi vet då att vi hittat restaurangen för kvällen.
Redan andra dagen i Thailand gör vi de allra vanligaste turist-tabbarna. Vi glömmer lite nollor när vi räknar om kursen till svenska kronor och betalar ockerpris för kort tuktuk-resa. Vi glömmer att ta av skorna när vi besöker tempel. Pinsamt när munkarna kommer in och irriterat tittar på familjen Klantskalles blöta skor!
Krabi är för oss bara en avstamp ut till öarna, ett ställe att vila upp oss ett par dagar innan vårt riktiga äventyr börjar. Hela familjen blir dock mycket fäst vid stadens väldoftande och färggranna mat-marknad. Vi går runt länge och testar lite allt möjligt. Ella, som väckts av födelsedags-sång och paket på morgonen, shoppar frukter och godsaker. Hemma vågar hon aldrig handla själv. Nu springer hon obehindrat från stånd till stånd med sina lortiga Bath och handlar. Hon skiner upp som solen självt när de äldre kvinnorna pekar på henne och säger -"Buutiful, buutiful!". Jag är så stolt över min stora 8-åring! Lennon käkar spett med vad vi hoppas är kyckling och nötkött. -"Det här är det bästa jag vet. Ge mig mer!"
Det är krångligt att packa oss på båten som ska ta oss till Koh Pu. Alla får klisterlappar med namn på den ö man ska till. Nu ska vi ta oss över 2 båtar för att komma till rätt båt, helst ska både väskor och barn med. På alla bilder ser man hur folk njuter på soldäck. Nu sitter vi långt ner i ett oljestinkande halvmörker. Ella lyssnar på saga. Lennon somnar på stört, precis som han alltid gör när vi sätter oss i ett fordon som ska ta oss någonstans.
Koh Poo/Koh Jum är för oss så speciellt att det har fått ett eget blogginlägg, en egen reseskildring. Du kan läsa om Koh Jum/Pu HÄR.
Efter sex dagars äventyr på underbara Koh Pu är kontrasten total när vi kommer till fina Noble House Beach på ön Koh Lanta. Lennons första kommentar när han ser rummet är -"Kolla, riktigt golv!" Han syftar på att vi tidigare bott i bungalow med stora mellanrum mellan golvplankorna och "riktigt golv" känns nu alltså lyxigt. Här är det vackert med pool och 3 km lång fin strand precis utanför dörren, svenska barnfamiljer vart vi än ser. Efter ett dopp i poolen tar vi en vända på stranden. Barnen lägger märke till den glada månen och de otroligt välskapade sandfigurerna. Efter lite pizza i magen hittar de en mysig plats på stranden där de båda stensomnar.
Till frukosten letar vi efter de Thailändska kryddstarka rätterna, men förstår snabbt att vi måste ta oss en bit ifrån hotellet för att få tillgång till det "riktiga" Thailand.
Att promenera in till byn Ban Saladan, shoppa krimskrams på marknad och äta billigt, spännande och gott på mat-marknaden är mer vår grej. Lennon tjatar efter en skrikande gosedjurs-apa han sett på marknaden. Vi hinner gå förbi många gånger innan vi till slut ger efter och köper den enerverande apan. Vi vet att den kommer att skrika resten av resan, men känner väl att det kan vara bättre med en skrikande apa - vi är ju ändå i Thailand - än en skrikande unge. I efterhand är jag inte alls säker på att det var rätt beslut. Att Lennon som älskar massage, och speciellt fotmassage, vill testa fisk-massage är väntat. Ella, som normalt inte alls gillar massage, förvånar oss ordentligt när hon frågar om fiskarna kan få bita hennes fötter imorgon igen.
En dag hyr vi 4-hjuling med chaufför som kör oss runt ön. Ett av många bra stopp under dagen är i staden Lanta Old Town. Lanta Old Town var tidigare huvudhamnen för handeln i området, men är nu en sömnig by med stor charm.
Ett pyttepyttigt riskorn blir ett smycke när en man på gatan skriver barnens namn och ritar ett djur på det. Vi bara gapar av fascination!
Är man i Thailand får man dricka juice och shake varje dag! Den bästa på hela resan dricks nog här i Old Town. Shake av massor av passionsfrukter, gjord med stor kärlek (och en hel del socker)!
På Mu Ko Lanta vandrar vi runt den vackra nationalparken. Det barnen fastnar för mest är dock de många galna apor som härjar här. Ella och Lennon vill inte lämna aporna som tjuvar turisternas colaburkar och glassar. När en apa tar en chokladbit av en stackars flicka, tar papperet av chokladen och märker sitt misstag - chokladbiten är inte alls en chokladbit utan en våtservett - då skrattar båda barnen rått och högljutt.
Lunchen på Same same but different på lugna Kiantiang Beach är riktigt god, men priserna högre än vi är vana vid. Ella är lycklig över att de serverar spagetti bolognese som hon saknat under resan.
Jag och barnen är riktiga "fruktomaner". Vi älskar ananas, men kanske inte fullt lika mycket som elefanten vi får mata verkar göra. Ella och Lennon är riktigt tuffa och matar elefanten som slukar ananasen hel med det vassa skalet på.
Från Koh Lanta åker vi vidare med speedboat och nu står det Koh Muuk på klisterlapparna på våra bröst. När vi vadar iland med väskorna hållna upp över huvudena får vi en underbar första vy av ön. Lennon vill helst stanna kvar vid stranden och leka med alla krabb-kompisar. -"De är mina vänner!" Han får gott lämna sina nyfunna vänner, vi andra vill hitta vår bungalow och lämna ifrån oss väskorna.
På Koh Muuk finns inga bilar eller tuktuks, men mopeder och motorcyklar i överflöd. Ella och Lennon förundras över att ALLA verkar ha en moped. -"Titta, där är en liten som åker, med en ännu mindre bakpå!" -"Ja, så små barn får faktiskt inte åka moppe. Det är olagligt!"
Barnen tycker att det är jätte kul att killen från byn som kör vår MC-taxi heter Liisa och jag ler brett när vi susar fram genom den gröna, frodiga ön. Naturen är storslagen och djungeln tät. Den resan tvärs över till andra sidan ön kan jag tänka tillbaka på och riktigt rysa av välbehag!
Redan första kvällen i byn möter vi människor som igenkännande hejar på oss. Här är det enkelt att skapa kontakter och lokalbefolkningens välkomnande gör mig alldeles varm i kroppen.
Vem kan motstå barnen bedjande ögon när man går förbi någonting som doftar så sött att det automatiskt börjar kurra i magen? Inte jag i alla fall! "Pannkaks-kvinnan" visar glatt upp sin stora fina familj och deras trevliga boende. "Butiks-ägaren" bjuder barnen på isglass. Man måste äta snabbt, annars smälter glassarna i den extrema hettan. Peter köper sig en ny äventyrs-hatt i den lilla butiken. Den får han inte ha ifred många minuter innan Ella snor åt sig den. -"Den är finare på mig", säger hon, vrider och vänder på sig och leker modell.
Sivali är en lyxig resort som ligger nära byn. Stranden där liknar ingen jag tidigare varit på. Sanden är underbart mjuk och behaglig, men den är tung att vandra i och det knarrar under fötterna. Det är som att gå i potatismjöl! Havet, sanden och den vackra omgivningen till trots kan ingen av oss riktigt njuta till fullo. Vi gillar normalt värme, men den här hettan gör oss alla extra lättretliga. Peter är sur för att han råkat ta första doppet med mobilen i bakfickan, Ella för att det var hennes nya, allra första egna mobil han badat med. Lennon som tidigare på dagen ätit alldeles för mycket kyckling inne hos en äldre dam i byn får nu en kallsup. Den kryddstarka pippin kräks upp och förs iväg med havets vågor. Jag är på dåligt humör eftersom alla andra är sura och tråkiga.
Barnens favorit-sysselsättning är numer att åka tuktuk, eller som på denna ö, mc-taxi. Allra helst med Liisa. På andra sidan ön, den sidan båten anländer, ligger Charlies beach, också kallad farang beach (turist-stranden). Där finns också en pool som man kan betala några kronor för att använda, om man inte bor på Charlies.
Solnedgången vid Charlies beach kan inte beskrivas som annat än scenisk magi!
-"Hey, Chicken-man!" Jag och barnen viker oss av skratt när mannen som serverar oss drinkar kallar Peter för Chicken-man. -"Pappa, du är en chicken!" Det tar tid innan vi inser att mannen i baren är samme man som bjudit in oss till sitt enkla hem dagen innan och där vi ätit hans frus underbara grillade kyckling. Pappa Peter har härmed fått ett nytt smeknamn.
Nu ska barnen få snorkla för första gången. Jag är inte beredd på de 2 timmar av helvete som väntar oss när vi åker den lilla båten, longtail, ut till dykplatsen. Vågorna sköljer över oss och vi har alla oroade uttryck i våra nu gråaktiga ansikten. När Lennon lägger sitt huvud i mitt knä och hans frukost kommer upp, då ångrar jag att jag tagit med mina barn på detta. Det enda som rör sig i mitt huvud är hur jag ska lyckas rädda barnen när vi slungas överbord.
När vi väl stannar för snorkling är havet lugnt och stilla omkring oss. Barnen simmar runt och tittar på fiskar som 2 vana dykare. Jag är världens stoltaste mamma! -"Det är som att simma i ett akvarium!", säger Ella. Jag håller med, vattnet är nästan osannolikt klart och de vackra, färgglada fiskarna simmar i stim runt oss.
Ön Koh Rok var en gång magisk. Som så många andra storslagna platser har den nu förstörts av oss turister. Stranden är fortfarande gudomligt vacker, men det är omöjligt att bortse från semesterfirarna som fullkomligt väller in från båtarna som lägger till en bit från ön. Det blir ett kort besök. Vi vill ut och snorkla mer!
Att simma in i Emerald Cave/Tham Morakot är häftigt. Lennon litar fullkomligt på killen som styr vår båt, som här också blir vår guide då han med pannlampa på huvudet leder oss då vi simmar genom grottan. Ella som simmar mellan mig och Peter gör som oss, hon lägger sig på rygg, flyter i flytvästen och tittar upp mot taket som är fyllt av fladdermöss. Jag ropar till Lennon att han också ska lägga sig på ryggen. Han tolkar min instruktion lite fel och klättrar avslappnat upp på guidens rygg istället. Guiden simmar snällt omkring med Lennon bekvämt vilande där bak.
Jag har packat med massor av pennor hemifrån Sverige. Dom tar vi med när vi besöker skolan i byn. Jag frågar en av lärarna om dom behöver pennor. Förklarar också att jag helst vill ge dom till skolan, inte till barnen. Hon klappar i händerna och på en sekund ställer sig alla lekande barn som i givakt i ett rakt led framför oss. Alla barn får varsin bläck och blyertspenna var. Barnen tackar genom att le sina största leenden samtidigt som de bockar med händerna pressade mot varandra. -"Kopkon ka/ kap".
För mig är det viktigt att Ella och Lennon får se hur lika vi människor är i världen, men hur olika vi lever. Att lära sig att man alltid kan hjälpa till är också viktigt, även om det bara är med det lilla. Vi är kvar en liten stund och barnen skojar med oss, mest med Peter som ser otroligt nöjd ut med att vara i centrum en stund. Ella tycker att det är lite läskigt att lärarna bär pinnar i händerna som de lätt rappar till barnen med om de pratar när de vill ha tyst, eller inte sätter sig fint i raka led när lärarna ber om det. Lennon tycker att det är konstigt att många barn ser så unga ut. -"Så små barn ska inte gå i skolan!"
På paradisön Koh Bulone finns endast några få resorts att välja på. Det finns också en camping om man känner för att tälta. Vi brukar kalla oss själva för "tält-människor", men riktigt så äventyrliga är vi inte på denna resa. Vi väljer att bo på Bulone resort.
När vi kommer iland på ön möts vi av en liten traktor med släp som ska ta vår väskor den lilla biten till vår fina stuga. Barnen får också hoppa på!
Stugan har verkligen ett perfekt läge med underbar utsikt över både strand och klarblått hav. Lennon suckar lite över att vi har valt ännu ett boende "utan riktigt golv", men verkar ändå ganska nöjd.
Här varvar vi ner totalt. Vi väcks när solen sipprar fram bakom en tyllgardin och promenerar längs vattnet. Vi softar i hängmattan med en bok eller korsord.
Barnen leker kiosk på verandan. Alla typer av snäckor ger de egna nya namn. "Tänderna" är dyrast att köpa, "Kanelbullarna" och "Snäcksnäckorna" lite billigare. Medan Ella helst studerar eremitkräftorna på håll, är de en ständig följeslagare till Lennon. Det spelar ingen roll vad vi gör, han bär varsamt omkring på eremitkräftor i olika storlekar innan han lämnar tillbaks dem i sanden bara för att plocka upp en ny krabat.
I sin dagbok ritar Lennon vad han varit med om. Ella skriver i sin.
Självklart badar vi mycket i de härliga vågorna. Och äter. Åh, vad mycket gott vi äter.
Ofta går vi till Marina. Ett bra mat-ställe där det gäller att ha tålamod. Här har ingen bråttom!
Varje gång vi vuxna beställer mat ropar Ella och Lennon: -"Peet,peet!" Peet betyder stark på Thai och genom att säga "dubbelt starkt" hoppas de att få se oss svettas lite extra.
En dag blir vi inbjudna in till köket för att titta på en gigantiskt varan som fastnat i det nät som sitter över grönsaksodlingarna. Den kommer loss med lite hjälp. Varanerna finns överallt här på ön. De är spännande att se på när de lunkar runt, men samtidigt lite läskiga. De är ju så stora! Det finns också massor av coola, mindre ödlor som snabbt springer fram på marken.
-"Ska vi ta en tur genom djungeln?" Det gör vi när vi tröttnat på att göra ingenting och behöver lite äventyr. Om man går genom ön märker man att det mesta av denna ö består av forntida, rik skog.
Vid ena sidan av ön finns bläckfisk-fiskarnas läger. En av männen i lägret lagar mat till sin familj och vi blir bjudna att smaka. Vi vet inte vad det är, men det smakar bra.
-"Där är gummistövelträd!", ropar Lennon. Nåja, nästan rätt. Gummiträd hade barnen ingen aning om att ens existerade innan denna resa.
-"Vad är det där då?" Barnen pekar mot en skylt som det står Rhizophora apiculata. Jag svarar att jag tror att det betyder att det som växer där är mangrove. "-Ja, sånt vi åkte båt genom på Pu!" lägger Ella snabbt till.
Längs vägen hittar man några häftiga barer, bland annat Mok Mix. Mok är en riktig karaktär vi tidigare sett åkande på sin moppe, alltid med ett stort leende, alltid mycket högljudd. Nu står vi här i hans bar. Det är bara vi här och vi, speciellt barnen, får hans fulla uppmärksamhet. Han berättar stolt hur han själv kommit på namnet till baren: -"Jag heter Mok och jag Mixar drinkar. Mok Mix!
Mango bar ligger mitt i djungeln. Här blir det drinkar till hela familjen. Barnen aktiveras med färg och träbitar och uppmanas sen att sätta upp sina konstverk i baren. De pekar nyfiket på en stor tillbringare som står framför dem. Innehållet ser minst sagt mystiskt ut. Bartendern, som är trevlig men "lite trött", kallar det för Herbal Whiskey och tar sig en klunk. Det verkar inte göra honom piggare...
När glassen på resorten är slut lyckas jag förhindra både panik och kaos. Lugn bara lugn, mamma har sett att de har glass i byn. Vi vandrar den lilla leden mot mitten av ön och beställer 2 glassar som är gjord av cocosnöt. Ganska god tycker jag. Urk!, tycker barnen. Som ett litet mirakel hittar vi Su´s Corner där dom säljer något så otippat som nygräddade kanelbullar och chokladbullar. Ella tror att det kan vara de godaste bullarna ever!
Lennon behöver gå på toaletten och får självklart låna en i det lilla samhället. Problemet är bara att det inte finns något papper och att han behöver göra "nummer 2". Vi börjar gå hemåt, men nu är det verkligen kris: -"Mamma, det kommer, det kommer!" Jag springer bärande på min son genom djungeln, tränger mig fram mellan betande getter och förbi många frågande blickar på Coconut bar. Äntligen är vi framme vid "Marina" där vi vet att dom har toaletter att låna. Svetten droppar av mig då jag ställer ner Lennon vid "ståtoaletten". -"Nu har det gått över", säger pojken glatt.
På ön bor endast ca 50 personer, men vi hittar en skola, en vårdcentral, en liten matbutik, ett apotek samt en kvinna som säljer frukt utmed vägen. Där blir vi storkunder!
För att köpa några små allahjärtansdags-presenter går jag in i en liten klädbutik. Det visar sig vara en riktigt liten pärla med inte bara kläder, utan också fina smycken, väskor och små ting.
-"Bah!!!" Ur en av presenterna- en väska- kryper en tusenfoting ut. Enligt "ThaiIrländaren" i receptionen är den inte farlig. -"Men rör den inte! Den sticks och utsöndrar en fruktansvärd lukt om den känner sin hotad."
Lennon älskar att få massage och vill nu prova på thaimassage. Han ser mycket sammanbiten ut där han ligger på mage och kvinnan gör allt hon kan för att få honom att le. Hon skrattar, pratar, sjunger och killar honom under fötterna. Lennon rör inte en min, men jag ser att han tycker att det är skönt. Efteråt frågar jag honom varför han var så sur. -"Jag förstår ju inte vad dom säger! Och jag ville vila!"
Ella vill absolut inte att någon ska ta på henne. Hon har fullt upp med att ha koll på varanerna som klampar omkring. Jag som inte på något sätt är någon fågelkännare, tycker att Kungsfiskaren och Indian roller, med det lite tråkiga svenska namnet Blåkråka, är vackra. Jag försöker visa dem för kidsen, men de bryr sig inte det minsta om dessa småfåglar.
En kväll när vi kommer till vår restaurang för middag ser vi att borden och golven är alldeles nedsmutsade av något som ser ut som fuktig sand eller sågspån. Det verkar komma från träden ovanför oss och därifrån hörs också riktigt högljudda, ovanliga skrik. En av servitörerna hukar sig ner vid barnen: -"Looki. Batman! Fladdermössen är gigantiska och verkar alldeles tokiga idag!
Näshornsfågeln hornbill sitter också ofta i träden ovanför oss. Ella och Lennon gör narr av den stackars fågeln när den klumpigt flaxar iväg, för tung för sitt eget bästa.
När barnen stoppat i sig åksjuketabletter vi fått från den trevliga kvinnan i receptionen är vi redo att lämna paradiset. Båtarna har inte kunnat åka på ett par dagar då det varit för blåsigt. Idag är det lugnare och vi märker att det är fler turister än vi som nu passar på att resa vidare. Vi får inte plats på varken den första eller andra lilla longtail som kommer in för att ta folk till den större speedboat vi ser ute på havet. Barnen ter sig fullkomligt bekymmerslösa och fortsätter spela 3 i rad i sanden. Vi vuxna känner oss en smula stressade. Den 3-e lilla båten kommer vi med på, men väl ute till havs åker den större speedboat som väntat in oss plötsligt iväg. De ropar att den är full och att vi får vänta in nästa båt. Vi som hört att båtarna endast går en gång om dagen blir nu riktigt oroliga. Vi frågar mannen som styr den lilla båt vi nu guppar runt i : -"How long?" -"10 minutes", blir svaret.
10 minuter senare kommer en till longtail och lastar över turisterna från den båten till våran nu absolut knökfulla båt. Vi passar på att fråga kaptenen på den båten också. -"1 hour. Or 2 hours." Vi frågar vår kapten ännu en gång. -"40 minutes now." Efter ett tags fundering ändrar han på svaret igen: -"Don´t know!"
Efter drygt 1 timme i gassande sol med bara hav i sikte utbryter stort jubel. Speedboaten kommer äntligen och räddar oss!
Med galen fart körs vi till Pak Barra på fastlandet. Nu har vi riktigt bråttom! Köper buss-biljetter och springer sedan kryssande genom trafik och försäljare med varsitt barn i släptåg. Väl på minibussen som ska köra oss de 2 timmar till Hat Yai visar det sig att chauffören inte alls är lika stressad som vi är. Han kan gott vänta och vi hinner köpa både snax och dricka innan han kör.
Staden Hat Yai hade säkert varit spännande att undersöka mer om jag och Peter kommit utan barnen. Nu är det mest ett måste för att fördriva tiden tills att tåget går. Vi vandrar omkring en del, stannar till och käkar, tar en fruitshake på en marknad och glass på stationen. Barnen är trötta och har inte alls lust att gå här. Att folk fnissande pekar mot dem och äldre damer tvångsmässigt klappar dom på huvudet och kinderna tycker Ella och Lennon inte alls är kul.
Innan vi hoppar på tåget mot Bangkok måste vi hämta ut väskorna vi tidigare lämnat in på stationen. Vi lämnar vår lapp och blir tillsagda att själva gå in och hämta vårt bagage. Hur ska dom kunna veta vilka väskor som är våra? Vi skulle alltså kunna ta vilka väskor som helst. Vi tar våra egna!
En artig konduktör med tjusig hatt hälsar oss välkomna, hjälper oss med väskorna och visar oss rätt på tåget som är nytt och super-fräscht. Vi har bokat 2 sovkupéer som man kan öppna dörren emellan så att det bildar en stor. Det är toppen! När tågen stannar till vid stationer kommer folk in i tåget och säljer kakor, bröd och mat. Vi testar, men barnen gillar ingenting av det de säljer. Jag och Peter gillar som vanligt allt.
När det börjar mörkna kommer en trevlig man med keps och bäddar ordning för natten. Han skojar glatt med barnen.
Av vad vi kan se är vi de enda västerlänningarna på det lååååånga tåget. Här är det livat när barnen vandrar fram och tillbaka längs vagnarna. Vi förstår inte vad de säger, men att det pratas om de blonda små är lätt att förstå. Alla vill ta på dem och fotas tillsammans med barnen som fortfarande tycker att det kan vara jobbigt, men Ella erkänner att det samtidigt är lite roligt. -"Det är jobbigt att le på bild hela tiden, som en kändis. Jag tror dom tycker att jag är fin." Det tror jag med.
Väl framme i Bangkok kommer konduktören med hatten och hjälper oss av och jag inser att konduktören i hatten och mannen i keps som bäddat åt oss kvällen innan är samme person. Han har bara olika arbetsuppgifter på tåget och därmed olika arbetskläder.
I Bangkok bor vi alldeles nära KhaoSan Road, Asiens mest kända gata, som fungerar som ett rese-nav för turister. Jag som sedan tidigare har en stark kärlek till Bangkok är lite orolig över vad resten av familjen ska tycka. Min oro visar sig vara helt obefogad. Bangkok charmar hela familjen.
På hotellets tak finns en svalkande pool. Därifrån kan man enkelt se vilken blandning av extra allt staden bjuder på.
Ratnakosin är det historiska och kulturella centret i Bankgkok där det kungliga palatsområdet, Royal Grand Palace, finns. Vi tar oss enkelt dit med vattentaxi på floden Chao Phraya. Det som är så bra med just vattentaxi, förutom utsikten man kan få om det inte är alldeles för fullpackat med folk på båten, är att man slipper trafikstockningar.
Av alla museum och tempel som finns här i staden väljer vi att besöka Wat Phra Kaew och Wat Pho som behändigt ligger vägg i vägg med varandra. Båda hör till de främsta tempel i landet. I Wat Pho ligger den 46 meter långa vilande Buddha-statyn och visar sina pärlemorsmyckade fotsulor. Just den går de yngsta i familjen ganska raskt förbi, medan de mer fängslas av allt guld. Glittrande tempeltak, guldspiror, evinnerligt många Buddha-skulpturer och bladguld exakt överallt fascinerar!
-"Hmmm, hur kissar man här nu då? Kan vi göra som hemma? Var slänger vi papperet?" Plötsligt känns en "vanlig sitt-toalett" ovanlig.
När vi tar taxi till MBK Center, ett av Bangkoks mest kända shoppingcenter, protesterar båda barnen.
De vill absolut inte åka taxi - tuktuk ska det vara! Att jag och Peter berättar att tuktuk i den hårda trafiken och bland de täta avgaserna i mångmiljon-staden är både hälsoskadligt och direkt farligt vill dom inte lyssna på. Taxi-resan får minus-betyg av dem båda eftersom det tar lång tid, är otroligt varmt och benen klibbar fast på läder-sätet. Lennon blir åksjuk och fortsätter under hela resan muttra: -"Tuktuk, tuktuk, tuktuk..."
Bäst mår vi nog alla när vi håller oss på "hemmaplan", dvs runt KhaoSan. Vi går runt och tittar på folk, kikar på alla marknads-stånd, får fotmassage, äter frukt och grillat som säljs längs vägarna. Lennon har fastnat för elefanter och vill gärna köpa varenda tyg eller trä-elefant han ser. Ella vill helst ha smycken och hårspännen. Nu får Ella äntligen de hårflätor hon längtat efter under hela resan.
När vi börjar vår resa hem mot Sverige, har spänt fast oss med säkerhetsbälten och flyget lyfter från marken, ser jag mot mina underbara barn. Lennon ser sömnig ut. Jag frågar om han inte ska hålla i sig som han gjort på flyget från Sverige. -"Nej mamma, det behövs inte". Han stänger ögonen och somnar bums. Ella tittar ut genom fönstret och njuter. -"Mamma, jag älskar att flyga!"
Reseplan:
22/1 Flyg till Bangkok - ingen övernattning i BK
23/1 Flyg till Krabi. 23-25/1 Krabi (2 nätter)
25/1 Båt till Koh Jum (1tim 25 min). 25-31/1 Koh Jum (6 nätter)
31/1 Båt till Koh Lanta (45 minuter). 31/1-6/2 Koh Lanta (6 nätter)
6/2 Båt till Koh Mook (1-1,5 tim). 6/2-10/2 Koh Mook (4 nätter)
10/2 Båt till Koh Bulon (1 timme). 10/2-17/2 Koh Bulon (7 nätter)
17/2 Båt till Pak Barra
17-18/2 Nattåg till BK. 18/2-21/2 Bangkok (3 nätter)
21/2 Flyg mot Göteborg
Boenden under denna resa:
Krabi Front Bay Resort, Krabi
Ett fint hotell, härliga rum och underbar pool. Frukosten var underbar där allt från toast till de traditionella thailändska fanns. Ligger ganska långt från centrum, men det var enkelt att ta sig dit med tuktuk eller gratis minibuss. På hotellet serverades ingen alkohol.
Noble House Beach Resort, Koh Lanta
Den fina resorten ligger vid stranden Kawkwang Beach som går ihop med Klong Dao Beach och tillsammans bildar en riktigt lång strandremsa med många restauranger och barer.
Vi hade en fin lite bungalow och det fanns en härlig pool och bar på området. Frukosten var lite tråkig, men helt ok. Mat åt vi aldrig på resorten då det finns massor av restauranger på Klong Dao Beach samt en fiskrestaurang vid gatan som var toppen!
Village Garden Bungalows, Koh Mook
Längan med blå bungalows är riktigt charmig. Inuti finns allt man behöver och alla rum har en egen liten uteplats. Jag som har en bra näsa kände dock en liten unken doft i rummet. Receptionen var obemannad, men med hjälp av en uppsatt kamera kom någon snabbt och hjälpte oss när vi väntade i receptionen. På morgonen kom de från restaurang i byn och lagade vår frukost. Billigt och bra boende i byn!
Bulone Resort, Koh Bulone
Fint boende precis vid stranden. Vi hade en stor bungalow med underbar altan. Maten var bra, även om vi oftast endast åt frukost på resorten.
Rambuttri Village Inn and Plaza, Bangkok
Hotellet ligger alldeles intill KhoaSan Road, alltså mitt i "smeten".
Lugn och fin innergård där vi åt vår frukost, buffé som bestod av både europeiska och thailändska rätter. Rummet var fint, bara lite svårt att hitta pga många trappor. Poolen på taket både stor, ren och svalkande.
<a href="https://www.hotelscombined.com?a_aid=233350" target="_blank" rel="nofollow"><img src="https://assets.portalhc.com/banners/affiliate/en/120x240_CompareBookSave_V2.jpg" alt="Save on your hotel - hotelscombined.com" title="Save on your hotel - hotelscombined.com" border="0" /></a>