"Putt, putt, putt." Den hyrda lilla bilen puttrar långsamt upp för den slingriga bergsvägen. Vi har kört från staden Shkodra i norr, övernattat i Durres, den halvruffiga staden med den milslånga stranden, och är nu på väg över bergen Ceraunian. Vi har precis tagit oss förbi det otroligt vackra, trendiga och kändistäta Vlore.
"-Blir det brantare än så här klarar vi det inte" suckar Peter samtidigt som han växlar ner till ettan och trycker gasen i botten. Jag ser en inre syn framför mig hur vi blir tvungna att kasta av väska efter väska för att sedan själva tvingas hoppa ur bilen för att få den så lätt som möjligt. Jag vet ju att vi ännu inte kommit till det älskade och fruktade Llogorapasset, ett fjällpass på 1043 meter. Det är då det riktigt tuffa startar!
Vi klättrar långsamt upp genom dimhöljda berg. Många gånger är vår smidiga Citroën, som tyvärr har alldeles för liten motor för bergskörning, nära att ge upp. Jag ser så långt fram på vägen som jag kan och så länge jag inte skriker: "-MÖTE!!!" kan Peter ta ut svängarna ordentligt. Då han slipper sakta in i de tvära vägkröken håller han en jämn fart och tar oss upp på toppen. Vi kommer upp utan att slänga av en endaste väska!
Utsikten är vidunderlig! Jag kan inte motstå några foton genom rutan, men blir snabbt påmind om vårt stora behov av samarbete längs vägarna. "-Blicken på vägen, Jessica!" Ja, just ja: "-MÖTE!"
Vår Albanien-resa startade kaotiskt med försenat flyg från Göteborg. Det gjorde att vi var tvungna att springa genom flygplatsen i Wien för att hinna med vår nästa flight. Det var svårt att hitta på flygplatsen. Vi sprang i samma korridorer fler gånger. Det tog lång tid för mig vid säkerhetskontrollen både på grund av min pacemaker och för att de ville undersöka min kamerautrustning inte bara en gång. Jag var nära att explodera av stress! Med andan i halsen kom vi på planet mot Albaniens huvudstad Tirana, men det var verkligen på håret.
Att komma fram till en främmande stad klockan två på natten är sällan bra. På resande fot i andra länder stöter man ganska ofta på människor som verkar ha svårt att visa att de inte förstår. Istället gör de allt de kan för att inte erkänna att de inte har en aning om vad man pratar om. Chauffören till taxibilen vi förbokat för att ta oss från Tiranas flygplats agerade exakt så. Jag såg på hela hans kroppsspråk att han inte hade en aning om vart vi ville åka. Därför frågade jag flera gånger om han verkligen hittade till lägenheten. Han nickade varje gång och vi hoppade in i bilen. Chauffören som inte kunde mycket engelska åkte tålmodigt runt i staden och frågade sig fram mot adressen vi skulle till. Väl på rätt gata hjälpte han oss att leta rätt på lägenheten vi hyrt. Det var inte lätt i mörkret. Men vi hade tur! En äldre dam var ute mitt i natten och när chauffören frågade henne om hjälp vinkade hon glatt till oss. Det visade sig att hon bodde granne med "vår" lägenhet. Damen släppte leende in oss i trappuppgången. Hade vi inte mött den trevliga damen hade vi nog fått spendera natten utomhus. Våra nycklar fanns i ett fack med kodlås inne i den låsta trappuppgången!
Tirana överraskade oss alla. Liksom hela landet Albanien bjöd staden Tirana på gammalt och nytt, allt i en häftig mix. Stora delar av staden var ren och snygg med nyrenoverade, stilrena byggnader och långa fina boulevarder. Människor sågs sittande på barer från tidig morgon till sen kväll, sippande på stark espresso eller lyxiga drinkar. På gatan mittemot kunde husen vara gamla och slitna, men med hjälp av de boendes känsla för utsmyckning i form av blommor och färg, besitta en stor charm.
Här fanns trendiga europeiska kläd-butiker i en salig blandning med matmarknader och basarer. Ett hål i väggen där man kunde köpa billig god kebab eller burek låg mitt emellan flotta gourmetrestauranger.
Skanderbegtorget är Tiranas största torg. Skanderbeg var en albansk frihetskämpe på 1400-talet och ses idag som en nationalhjälte i Albanien. En staty av Skanderbeg finns på torget och souvenirer som badlakan, tofflor och cognac finns att köpa över hela landet. Torget var vackert med ett ständigt liv och rörelse, omringad av en kuliss av blå böljande berg.
I staden fanns många mysiga parker, parker för träning, lek och vila. Nutidskonst blandades i parkerna med skulpturer av gamla krigs-föremål och bunkrar.
Blloku är stadens hippa kvarter där de trendigaste krogarna finns. Det myllrande gatulivet förde mina tankar till storstäder i Asien. I korsningarna mellan de exklusiva butikerna låg blandade varor utplacerade på trottoaren för försäljning, solrosfrön i strutar av tidningspapper såldes, skoputsare väntade på kunder och majskolvar grillades över öppen glöd. Många restauranger hade fräschat upp hus-fasaden, men bara den lilla biten som hörde till restaurangen. Nytt möter gammalt, gammalt möter nytt. Jag älskade verkligen blandningen!
Bunk'Art2 är en massiv bunker som ligger i Tirana och som är öppen för besökare. Ett besök rekommenderas främst för att lära sig lite om Albaniens grymma förflutna, men också för att få lite svalka i den annars heta staden. Landets före detta diktator, Enver Hoxha, led av paranoia. För att skydda sig själv och sitt folk från "fienden" såg han till att det byggdes bunkrar i landet, bunkrar som aldrig behövdes användas. Över 700.000 bunkrar byggdes, betydligt många fler än vad som behövdes till hela Albaniens befolkning. Dessa byggen tömde Albaniens ekonomiska resurser. Betongbunkrarna syns lite här och där som ett makabert arv från kommunisttiden.
Efter ett par dagar i Tirana var det åter dags för ett förvirrande möte med en taxichaufför. Jag pekade på min karta på mobilen och sa tydligt:"-Busstation Reginal. Buss to Shkodra." Chauffören såg förvirrad ut, men svarade: "-Yes, yes. I know!", samtidigt som han lite blygt tittade ner på mina vita skor. Självklart kom vi till fel busstation! Som tur var mötte vi överallt i detta landet också varma, fina människor som gärna hjälpte till. Två män rusade fram till oss när de upptäckte att vi såg vilsna ut. "-Where you go? Shkodra? No, wrong. Other busstation!" Nu litade jag inge längre på min egna kunskap att kommunicera med teckenspråk utan tog glatt emot hjälp från de vänliga männen. När de givit vägbeskrivning till en ny taxichaufför hamnade vi äntligen på rätt ställe. Tur att det är billigt med taxi i Albanien!
Bussen norrut tog oss genom små byar, förbi melon-fält och prydliga rader av höstackar, hela tiden som omslukade av de mäktiga bergen. Plötsligt stannade bussen, mitt i ingenstans. När en man som sprungit iväg från bussen lite senare kom tillbaks mer lunkande och totalt genomsvettig, kånkandes på en fylld plast-dunk förstod vi. "-Aha - soppatorsk!"
Shkodra förtjänar ett mycket bättre rykte än vad vi innan resan läst oss till. Stadens gamla stad med pastell-färgade hus hade en härlig atmosfär och hela Shkodra kändes mycket välkomnande. Det är värt att ta sig även bortanför turisternas rena, prydliga gamla stad. Resten av staden är absolut lika charmig, men på ett helt annat sätt. Här lär man känna staden "på riktigt", här kan man t.ex. äta underbart gott för en liten peng och köpa resans godaste glass för mindre än 3kr/kula.
I Shkodra ville barnen stanna längre, mycket på grund av det mysiga backpacker-ställe vi bodde på, The wanderers hostel.
Anledningen till att vi tagit oss upp till Shkodra var helt enkelt för att de så kallade Albanska alperna lockade. En minibuss tog oss uppför de slingriga vägarna, vägar helt utan räcken som skiljer bilvägen från de branta stupen. Här hade jag och Lennon, vi två i familjen som lider av åksjuka, förberett oss med "åksjukearmband" om vristerna och det var vi glada för. Kräkpåsen behövde aldrig användas trotts tvära kast fram och tillbaka i hettan. Bussen kändes gammal och sliten, men chauffören visade glatt upp bussens lyx-pryl. En liten TV vinklades mot oss och volymen skruvades upp. Albansk pop vrålade ut ur högtalarna och videon visade upp lättklädda dansanta damer. Två olika musikvideos verkade finnas i bussen och de gick på repeat under de fyra timmarna vi skumpade upp mot vackra Thethidalen.
Magi eller magnifikt är nog de ord som bäst kan beskriva vår utsikt från "Thethi Paradise"! Vita moln drog långsamt förbi de grönklädda topparna jag fick en känsla av att nästan kunna röra vid. Den friska bergsdoften var lugnande. Vid "Thethi Paradise" lyste barnens ögon av lycka. Jag och Peter njöt till fullo av den enastående naturskönhet som den lilla "hotellbyn" med små trähus bjöd på. Barnen njöt av alla de underbara djur som fanns på stället. Ägaren till "Thethi Paradise" tog hand om alla djuren på området på samma varma sätt som han välkomnade oss. Då han märkte att barnen var intresserade erbjöd han dem att hjälpa till med att mata djuren. Lyckan var total!
Från vårt paradis kunde vi se ner över den vackra bergsbyn Theth. På vår vandring nedför den slingriga vägen mot byn mötte vi åsnor, getter och hästar. På samma väg färdades också bilar. När vi passerade två gormande män som krockat och var i full färd att beivra sin oskuld kände jag mig så glad över att ha åkt buss istället för bil uppför dessa berg. Hjärtat i den pytte-lilla "hobbit-byn" var den underbara sten-kyrkan samt The defence tower, tornet där fångar hölls medan de väntade sin dom. Vandringen på drygt två timmar var vacker, men tuff då värmen var pressande och hemvägen, så klart, lika mycket uppför som ditvägen varit nedför.
Dagen efter, när vi planlagt en tur till "Blue eye" kändes vägen till Theth, där den fyra timmars vandringen mot "Blue eye" startade, inte så lockande. För 50 Euro kunde Kristian köra oss så långt det gick att komma med bilen och efter vår vandring visa oss andra intressanta platser kring Theth. Taget! Vi fyllde våra flaskor med kallt vatten från bergets källor och hoppade in i Kristians van. Kristian var en ung man som arbetade på "Thethi Paradise". Han och hans familj hade också ett eget guesthouse, "Driti GH Nderlysaj", som han visade oss. Det var också ett underbart ställe som låg så nära "Blue eye" man kunde komma med bil. Därifrån traskade vi.
Vi hade inte gått långt när vi kom till "Rojana Emerald Moon Pools", en extremt vacker plats där naturen skapat små, underbara pooler. En turkos oas!
Vägen var stundtals halkig på grund av småsten och gick mycket uppåt på ditvägen. Jag som hade ont i en nyopererad fot kunde inte hålla samma takt som de andra i familjen. Varje gång de tagit en kort paus gick de vidare så fort jag kom ikapp. "-Om du går snabbare hinner du ju också med en paus", informerade Ella mig.
"Syri i Kalter" som "Blue eye" heter på albanska är en svart källa med ett djup på ca 5 meter. Då den omges av gröna kullar ses den skimra i nyanser av blått och grönt. Ett porlande vattenfall rinner ner i källan. Självklart tar vi ett uppiggande dopp i det iskalla vattnet.
Väl tillbaks där vår vandring startat tog vi en välförtjänt öl/fanta vid "Vaskat Nderlysaj" med en enastående utsikt över kristallklart vatten. Här mötte vi upp vår nya vän Kristian igen som guidade oss vidare på smala vägar.
Att leva uppe i bergen kan inte alltid vara enkelt. För att handla behöver man köra hela vägen nedför berget till staden Shkodra. Det finns ingen skola uppe i bergen. De vi pratade med gick därför inte i skola alls. De livsfarliga vägarna som kantades av mörkgröna bergssluttningar och porlande bäckar blir vintertid täckta med snö. Theth blir då helt avskuren från omvärlden. Att planera sitt liv blir än viktigare, annars kan man bli helt utan mat och förnödenheter.
Från ett berg till ett annat. "-MÖTE!!!" Utsikten över bergskammarna på Llogorapasset tar andan ur en, men sättet många kör på kan också få mig att tappa andan. Vägarna är ganska bra, den tillåtna hastigheten relativt låg och vi har aldrig någonsin sett så många poliser längs vägarna som vi gör här i Albanien. Problemet är att alla verkar köra lite som de vill. Blommor och foton på avlidna människor finns i var och varannan kurva och vittnar om att det sker många olyckor i trafiken.
Nu går det nedför och hela den så kallade Albanska Rivieran breder ut sig framför oss.
Himara är en liten stad, kanske snarare en ort, som ligger vid kusten, precis vid den vita, långa sandstranden. På klipporna ovanför finns vackra stenhus, oliv- och citrus-träd.
Vi väljer att bo en bit ifrån Himara, vid stranden Livadhi. Nashos campingstugor är charmiga, men själva Nashos har den största personligheten här.
Många som bor i och omkring Himara är av grekiskt ursprung och i skolan läser barnen både albanska och grekiska. Deras brist på kunskaper i engelska och vår brist på kunskap i både albanska och grekiska skapar fler komiska, drumliga situationer. När Nashos hälsar god morgon, Kalimera, svarar Peter skojfriskt Kalamari, bläckfisk. Min kära syster och hennes familj är i Albanien samtidigt som oss och vi spenderar några dagar ihop. När Nashos hälsar min svåger välkommen tar han i hand och presenterar sig: "-Nashos!" Min svåger, Svein, tror att Nashos betyder god dag och hälsar glatt tillbaka: "-Nashos!" Campingägaren ser på oss lite fundersamt, men ger oss en chans till. Han bjuder barnen på läsk och tar med oss vuxna under skuggan av ett olivträd där han ger oss varsin öl och visar att han vill prata. Vi förstår att hans välrenommerade grillrestaurang precis tagits bort av regeringen då de byggt ett lyxhotell alldeles intill hans camping. Den lilla familjära restaurangen passade plötsligt inte in i omgivningen. Nashos visar tydligt hur ledsen han är över att de rivit hans livsgärning och vi tycker oss uppfatta en del svärord när han uttalar "ryssar" och "albanska maffian". Sen tappar han bort oss totalt. Efter en stunds försök med lite ord, många tecken och massor av axelryckningar ler vi förlåtande och ger upp.
Vi har svårt att hitta något mönster i vilka i landet som kan engelska. Bland både unga och gamla känns klyftorna lika stora. De som inte kan engelska verkar inte kunna någonting alls och de som kan engelska briljerar verkligen med sina kunskaper. De nämner ofta att de "tagit en kurs", alltså inte lärt sig engelska i vanliga obligatoriska skolan.
Vattnet i det Joniska havet är kristallklart och alldeles, alldeles underbart! Att ligga i det ljumma, rena vattnet och se upp mot land med bergen som omger oss är som en dröm.
Dhermi är en annan charmig pärla längs kusten. Solstolar, restauranger och mysiga barer trängs längs strandremsan som bjuder på en magisk solnedgång.
Inte heller här väljer vi att bo vid huvudorten. Jag har bokat ett hotell vid stranden Drymadhes istället. Drymadhes är en nästan oändligt lång strand där mycket verkar ha skett under "pandemi-åren". Huvudstranden ser växlande ut som en byggarbetsplats, växlande som ett partyställe för rika ungdomar. Det finns absolut kvar små mysiga, billiga restauranger och barer här, men det som byggs är lyx. Lite ledsamt kan jag tycka då den egna befolkningen snart inte får råd att handla i sina egna byar. Infrastrukturen, som vägar och transporter, har inte hunnit med att utvecklas i samma takt som byggnationer av lyx-hotell. Den långa strandremsan är full av parasoller och solstolar, men tom på folk. Vi kom dock inte hit för den långa strandens skull. Vi kom för dom många vikarnas skull. På båda sidorna av stranden finns små, underbara bukter med stenformationer som man kan ligga på eller under, beroende på hur mycket sol man tål. Här njuter vi av livet!
Maten längs kusten är inspirerad av både Italien och Grekland. Pizza, pasta, risotto, fisk och skaldjur finns på alla menyer. Sallader, pommes, fetaost, oliver, grillade grönsaker och tzatziki serveras ofta som sidorätter.
Efter en dryg vecka av sol och bad vid kusten sätter vi oss återigen i vår nu sanddammiga hyrbil.
Serpentinvägarna fortsätter en bit längs kusten, men tar oss sedan längre mot inlandet. Naturen växlar. De blå böljande bergen blir mer gröna och frodiga igen. Vägarna är fortfarande lika häftiga, ibland med getter eller kor mitt i vägen, men nu verkar Peter ha fått in rytmen bättre: "-Ibland känns det riktigt meditativt att köra i dessa slingriga kringelkrokar."
Om man kör bil måste man ju stanna att tanka ibland. Bensinstationer finns överallt i Albanien, det är så många att man får svårt att välja. Här kanske, eller här, eller där borta, där finns ju tre till... Man behöver inte ens stiga ur bilen. Stationerna är bemannade och de tankar åt en. Cash is King, precis som på övriga ställen runt hela Albanien. Har man inte kontanter är det ganska lätt att hitta uttagsautomater... om man har visa-kort. Om man som vi har med oss fler olika kort för säkerhets skull, men ALLA är mastercard, då får man dessvärre svårare att få ut kontanter.
Ett mysigt stopp på vägen blir restaurangen Ujevara e Borshit som ligger i den lilla byn Borsh. Vi tar oss en liten lunch bestående av soppa och bruschetta, men det är inte maten och drycken som står i centrum här. Hit kommer man för den speciella omgivningen. Restaurangen ligger mitt i ett vattenfall. Det strömmar och forsar runtom oss och det är både vackert och annorlunda.
Även här i söder finns ett "Syri i Kalter", blå ögat. Här får man också vandra sista biten fram, men bara en kort bit och på en ny-asfalterad väg. Vi går här med många andra turister och det gör att vi inte får samma storslagna känsla som Ögat vid Theth bjöd oss på. Vackert och värt att besöka om du är i närheten, men inte mer än så.
Gjirokastra är en stad jag förälskat mig i. Den gamla stadskärnan, på berget Mali, är ett världsarv. Stenstaden är ett mycket passande namn då trånga gator och trappor samt alla hus är gjorda av sten. Här är det nästintill omöjligt att köra utan erfarenhet av trånga branta gränder. Att hitta i gränderna med hjälp av GPS kan man bara glömma. En hjälpsam man stänger sin bar, går med oss och visar oss till vårt boende. Vårt underbara guesthouse ligger mitt i Stenstaden. Den har en liten prunkande innergård med blommor, vinrankor och två små söta kattungar. Barnen döper katterna till Max och Rut och vill plötsligt inte göra någonting annat än att busa och gosa, gosa och busa med katterna.
Mitt i den gamla staden finns basarer som säljer souvenirer, gamla krigs-föremål, sprit-drycker, porslin, mattor och smycken. Här finns restauranger, caféer och barer där du kan äta dig mätt för bara några få Leke. Menyerna ser lite annorlunda ut än vid kusten. Förutom fisk, skaldjur och kebab finns här även mycket traditionella grytor och pajer, här finns köttbullar, lamm och kyckling, ofta med mycket ost i eller till.
Vi tar en promenad mot slottet som tornar upp över oss. Längs vägen står äldre damer och herrar och säljer virkade dukar, honung och torkade örtkryddor. Jag funderar lite över vad en gammal människa i Albanien måste varit med om. Uppvuxen under ett fascistiskt italienskt styre, blev dom sedan vuxna i Europas grymmaste diktatur. Enver Hoxha var en ivrig Stalinist som med järnhand ledde landet under 40 år. Han förbjöd alla ideella föreningar, alla idrottsklubbar och religiösa samfund samt införde censur inom undervisning, media och kultur. Oliktänkande fängslades eller dödades. I landets koncentrationsläger satt både vuxna och barn inspärrade. Han bröt kontakten med alla andra länder och Albanien blev under de åren mycket isolerat och fattigt. Efter Hoxhas död skulle ett demokratiskt Albanien försöka byggas upp. En våg av konsumentvaror från olika länder sköljdes plötsligt in över landet. Kapital behövdes, men pyramidspel ledde istället till en ekonomisk kollaps med skuldsatta albaner. 1997 tappade regeringen kontrollen över de desperatas protester. Det rådde kaos på gatorna och många dödades i våldsamheter.
Numer är Albanien ett land med demokrati, men fightas fortfarande en del med korruption, fattigdom och rättssäkerhet. Albanien är medlem i NATO och många drömmer om EU.
Nedanför den gamla delen av staden, stenstaden, ser resten av Gjirokastra ut som en helt vanlig stad. Där finns också charm, men här ser man tydligt de stora klyftorna som finns i landet. Nytt och gammalt, rik och fattig sida vid sida.
När vi lämnar landet är tanken att vi ska mellanlanda i Wien för att sen flyga direkt hem till Göteborg. Försenat flyg redan från Tirana gör att vi blir tvungna att övernatta i Wien för att dagen efter åka till - håll i er nu - Istambul. Sen kan vi därifrån ta oss vidare hem till Götet. När vi kommer hem är vi utan väskor, men glada över en fin resa.
Hur skulle jag då bäst sammanfatta vår resa i Albanien?
Jo, som en spännande resa i ett vackert land med berg och dalar, alptoppar i norr, stränder i söder och vackra städer och byar däremellan. Vi promenerar mycket på våra resor och här var det uppåt, uppåt var vi än gick. "-Tänk på rumporna!", ropade jag hurtigt titt som tätt när det kändes extra tungt.
Fina, vänliga och hjälpsamma människor har vi mött över hela landet.
Stora affärer är sällsynta, men de små, som finns lite överallt, har det mesta till salu. Enormt mycket städmaterial finns i de små butikerna och renligheten är faktiskt någonting jag imponeras över i landet. Buss är ett billigt färdmedel, men tar ofta längre tid än utsatt. Det finns alltid något annat på agendan som kräver en liten omväg - något ska köpas och/eller lämnas över till någon.
De flesta inhemska ölsorter som serveras har en ganska låg alkoholhalt och det kan väl vara bra i värmen! Raki är en slags nationaldryck som dricks i tid och otid. Vi kände oss alltid extra välkomna och speciella när det bjöds på den förfärliga drycken i alldeles för stora, fulla glas.
Albanien är för mig en blandning av gammalt och nytt, skavanker och skönhet. Albanien är absolut ett fascinerande land som är värt att besöka!
Vår resrutt:
Dag 1 Flyg Göteborg -Wien +Wien-Tirana
Dag 1-3 Tirana
Dag 3 Buss till Shkodra
Dag 3-4 Shkodra
Dag 4 Minibuss till Theth
Dag 4-6 Theth
Dag 6 Minibuss till Shkodra, hyra av bil, bil till Durres
Dag 6-7 Durres
Dag 7 Bil till Himare
Dag 7-10 Himare
Dag 10 Bil till Dhermi
Dag 10-15 Dhermi
Dag 15 Bil till Gjirokastra
Dag 15-17 Gjirokastra
Dag 17 Bil till flygplatsen, Tirana
Dag 17 Flyg Tirana-Wien + Wien-Göteborg
(som pga sent flyg från Tirana i själva verket blev: Dag 18 Flyg Tirana-Wien, Dag
18-19 Wien, dag 19 Flyg Wien-Istanbul+Istanbul-Göteborg)
Våra boenden under denna resa:
Hidden Gem Tirana, Tirana
Enkel, billig lägenhet mitt i "smeten". Inte så vackert precis utanför, men rent och fräscht inuti. Positivt överraskad när vi först kom in i då den var större än vi trott och sval och skön jämfört med hettan utanför. Trevlig och hjälpsam ägare.
https://www.booking.com/hotel/al/hidden-gem-tirana.sv.html?aid=346866&sid=3e7d9a7ebec08fcc582a97195370362c&checkin=2023-06-01;checkout=2023-06-02;dest_id=3055418;dest_type=hotel;dist=0;group_adults=2;group_children=0;hapos=1;hpos=1;no_rooms=1;req_adults=2;req_children=0;room1=A%2CA;sb_price_type=total;soh=1;sr_order=popularity;srepoch=1668865295;srpvid=bb536047ae9a0112;type=total;ucfs=1&#no_availability_msg
The Wanderers Hostel, Shkodra
Underbart vandrarhem i typisk "backpacker-stil" mitt i centrum. Vi hade ett stort, trevligt familjerum och hela familjen älskade att hänga vid innegårdens bar med hängmattor, darttavlor och pingisbord. Billigt, trevligt, välkomnande och myyyysigt!
Thethi Paradise, Theth
Ett riktigt paradis! Underbar ägare och personal, sagolik utsikt och fina "stugor". Maten är riktigt bra, men dyr om man jämför med andra ställen i Albanien. Inte konstigt när man förstår den långa krångliga väg de måste ta sig för att handla. Det går absolut att komma billigare undan om man nöjer sig med en rätt och inte faller för många smaskiga små-rätter som vi gjorde. Topp-betyg från oss för denna pärla!!!
Vila Namiku, Durres
Eftersom vi endast skulle övernatta här letade jag efter någonting riktigt billigt och hittade den här lägenheten. Det visade sig vara en enormt stor, fräsch lägenhet med en gigantisk terass. Huset var alldeles nybyggt och den trevlige killen vi hyrde av såg det som sitt livsprojekt, något han med rätta var riktigt stolt över.
Nashos Bungalows, Himare - Livadh Beach
Härlig bungalow nära stranden. Nashos hyllade grillrestaurang var stängd när vi var där och frukost fick vi fixa på egen hand, men jag hoppas verkligen att han snart fixar en ny restaurang/bar på hans lilla camping.
Perivolos apartments, Dhermi
Fint hotell med underbar pool och god service. Utsökt mat - deras grillade seabass to die for! Vill du klara dig utan bil måste du vara beredd på att gå i branta, sandiga backar.
https://www.booking.com/hotel/al/dhermi-holiday-apartments.sv.html
Soku i te Marreve GuestHouse, Gjirokastra
Underbart litet gästhus i den gamla, mysiga delen av Gjirokastra. Fin, blomstrande innergård. Där finns en liten pool som vi aldrig testade. Paret som vi hyrde ett rum av var underbara! Det är dock inte lätt att köra bil i stadens smala gränder.