-”Hur många väskor?” frågar damen vid Landvetters incheckningsdisk. -”4 stycken, en per person”, svarar jag leende och lyfter upp den första på bandet. -”OJ, den här får ni ta med till special-incheckningen där borta, alla remmar fastnar annars i bandet”. Damen pekar mot en disk 15 meter bort. Jag protesterar direkt: -”Den här gamla ryggan har följt med mig på alla resor under många, många år. Aldrig behövt checka in som special!” Jag får en blick från damen som säger mig att det inte är någonting att orda om, att jag gör bäst i att vara tyst. Jag gör som jag blir tillsagd, men fortsätter att muttra lite för mig själv. -”De här backpack-ryggorna är ju helt fenomenala! Otroligt hållbara och rymmer massor. Resväskor är värdelösa!” Vi var i god tid till flygplatsen, men det slutar ändå som det alltid gör för vår familj. -”Final call!” Vi rusar genom flygplatsen och pustar ut när vi kommer på planet. Sist av alla.
2 timmar och 35 minuter senare, kl 08.20, landar vi på Sarajevos flygplats. Försöker få ut pengar på mitt Forex-kort, men det fungerar inte. Både min sambo Peter och min son Lennon retar mig. -”Typiskt dig, du har väl glömt koden”. Jag är bomb-säker på att jag har rätt kod - det är någonting fel på maskinen. Peter testar sitt kort och sedlar matas fram. Den där automaten funkar visst bara ibland…
Försöker se extra världsvan ut när jag stannar en taxi. Jag har läst så mycket om lurendrejare som bedrar turister vid flygplatsen och tänker INTE låta mig luras. Leende, men bestämd, är det hur man ser ut om man inte ska bli blåst? En vänlig man svarar på knagglig engelska att det kostar 50 BAM/KM (ca 300kr) till centrum. Det låter som ett helt OK pris. Jag sitter bak i bilen och hör hur chauffören berättar om allt vi ser utanför fönstret. Han känns inte lurendrejig alls!
Jag klappar mig själv nöjt på axeln när vi kommer fram till lägenheten jag bokat för de närmsta dagarna. Huset ligger på den myllrande gågatan Ferhadija och mitt emellan den storslagna katolska katedralen och den vackra ortodoxa kyrkan. Västerut ser vi butiker, varuhus, internationella restauranger, barer och nattklubbar med arkitektur inspirerad av centrala Europa. Vid slutet av Ferhadija brinner en evig låga till minne av andra världskrigets offer.
Går vi istället Ferhadija västerut byter snart gågatan namn till Saraci. Vi är nu i stadens orientaliska del, i den livliga Bascarsija som utgör hjärtat av den gamla staden, Stari Grad. Vi sätter oss nästan genast ner, beställer en kopp starkt bosniskt kaffe och lutar oss tillbaka. Vi spanar in de charmiga kvarteren, kullerstensbelagda basargator med orientalisk inredning, traditionella hantverk, skinande kaffeserviser och glittrande smycken. Jag ser den blanka koppar-kannan som ställts framför mig och bestämmer mig för att dricka det på samma sätt som jag ser att bosnierna gör. De sitter länge, länge och smuttar på sitt kaffe. Enligt bosnier är deras kaffe inte alls samma som turkiskt eller arabiskt. Jag smakar kaffet. Det är starkt, sött och ofiltrerat. Det smakar som…ja, som turkiskt kaffe. Nej, nu gjorde jag ju som jag inte skulle göra. Drack upp allt i den lilla, lilla koppen i en klunk. Kaffet är slut och jag har sump mellan tänderna.
En bosnisk medborgare, eller en person med bosniska rötter kallas Bosnier. En Bosnier kan alltså vara muslim, serb, kroat eller tillhöra annan religion. En Bosniak däremor är en muslim med rötter från Bosnien. På 1800-talet blev religiös identitet synonymt med nationell identitet. Katoliker i området blev kroater, ortodoxa blev serbier och muslimer bosniaker. Bosnien är fortfarande ett uppdelat land. Republika Serpska och federationen Bosnien och Hercegovina är 2 självstyrande delar i landet som heter Bosnien Hercegovina. Krångligt? Ja, mycket!
Sarajevo är en vacker stad, känd för att vara mångkulturell. Då muslimer, ortodoxa kristna, katoliker och judar levt tillsammans här i århundraden sägs staden förena öst och väst. Staden kallas ibland för “Europas Jerusalem.” För mig ses staden som en europeisk huvudstad med en härlig twist av fjärran öster, kanske lite som en mix av Istanbul och Wien.
En vandring upp till Zuta Tabija, the yellow fortress, bjuder på en underbar utsikt över staden. Om inte barnen protesterat hade jag kunnat gå hur länge som helst runt den vackra gravplatsen där de vita korsen och de vackra rosorna finns så nära himlen de bara kan komma.
Eftersom man aldrig riktigt kan få nog av vyer över staden vandrar vi också under linbanan upp till restaurangen Park Princeva. Tanken på att hela staden man ser här uppifrån var belägrad i nästan 4 år för inte så länge sedan ger mig rysningar över hela kroppen. Utsikten och linbanan är i fokus här, men också alla katter som vandrar runt som om de helt tagit över området.
Staden Sarajevo ligger i en grönskande dalgång, omgiven av fler stora berg, ofta kallade OS-bergen efter vinter-OS 1984 som hölls just i och kring Sarajevo. Minnen från de olympiska spelen uppmärksammas överallt i staden.
Detsamma gäller för minnen från kriget. Ett exempel är “Sarajevo-rosen”, ett avtryck i marken fyllt med röd vax på plats där en granat dödat människor. Det mesta av färgen är utnött, så det kan vara svårt att se, men symboliken är vacker. Krigen på 90-talet var däremot allt annat än vacker.
Floden Miljacka rinner genom staden och många broar korsar floden. “Latinska bron” är inte den vackraste, den ser faktiskt ganska alldaglig ut, men nog den mest kända och omtalade bron i staden. Här blev 1914 den österrikiska tronföljaren Franz Ferdinand och hans hustru ihjälskjutna. ”Skotten i Sarajevo” räknas som starten på första världskriget.
En bro som däremot är unik och attraktiv är “Festiva Lente”, “skynda långsamt”. Gångbron är gjord som en loop som blir till ett tak över 2 bänkar och uppmanar till möte och interaktion. Bron leder fram till den vackra universitetsbyggnaden och är också designad av universitets-studenter.
Att jag så ofta sitter och scrollar på facebook tycker min dotter Ella är ordentligt o-charmigt. Tantigt har hon till och med sagt. Facebook kan vara bra till mycket kontrar jag. Det var till exempel där jag hittade chauffören Atif, Era Bosna, som nu tar oss upp mot bergen för vår vandring till bergsbyn Lukomir. Atif tar hand om oss som om vi är hans små vilsna barn. Han ser lite orolig ut när det visar sig hur lite vi vet om vilken väg vi ska vandra, trots att jag febrilt letat igenom allt om byn på "nätet". Han ger oss ett paket med plåster, önskar oss lycka till och släpper av oss vid byn Umoljani. Jag trodde att vi skulle behöva gå i klunga med massor av andra turister och att vi bara kunde hänga med dem. Blir positivt överraskad, och kanske lite lite orolig, då vi inte ser en enda turist på hela vandringen mot Lukomir. Vi kommer fram till en liten by som känns ganska ödslig. Det är först när vi ska börja vår vandring tillbaka till Atif och Umoljani som det kommer fler turister. De hoppar ur jeepar och för ett väldigt liv. Åka jeep upp - fusk ju!
Lukomir på berget Bjelasnica är landets högst belägna och mest avlägsna by. Byn har sett lika ut i hundratals år - det är någonting mycket spännande med det när allt annat runt om oss ständigt förändras. Stenhus med trätak, grusgångar, höns, kvinnor med traditionella handstickade dräkter, stora vackra leenden, stickade strumpor hängande till försäljning, berg, dalar, grönska, underbart krispig, frisk luft och MASSOR av god burek. Varför så otroligt mycket burek undrar ni förstås. Är vi så hungriga? Nej, damen vi äter hos har ingen meny. Hon kan ingen engelska, jag kan ingen bosniska förutom just burek och då blir det som det blir när jag ska ge mig på att beställa. Det är otroligt välsmakande, men hur mycket vi än försöker kan vi inte äta upp mat för ett helt kompani. Resten av resan kallas jag för Jessica Burek av mina barn! Vandringen till Lukomir och tillbaks till Umoljani är totalt 18 km lång och häpnadsväckande vacker!
