• jessicaedin

Koh Pu välkomnar dig!

Uppdaterad: feb 5



Have a nice day!

-"Sawadee kaa!" Kvinnan i andra änden av luren låter vänlig. Jag står vid Krabi´s hamn med en mobiltelefon intill mitt öra. Mannen jag just lånat telefonen av står bredvid min familj och de stirrar alla nyfiket mot mig. Äntligen har vår resa startat!

Min familj består av mig mamma Jessica, pappa Peter, Ella 8år och Lennon 5 år. Jag har planerat denna "ThaimOut" länge, noga och omsorgsfullt. Boenden för en månad är bokade i förväg, så som boendet i Koh Pu som jag nu ringt för att be om transfer till. På den lilla ön finns ingen pir där färjan från Krabi kan stanna. Longtail måste därför komma ut och hämta turister från färjan och det är för att ordna med det jag ringer resorten. Allt ska klaffa nu när vi har barnen med oss. Ingenting får gå fel. Jag vänder mig bort från familjen, blickar ut över havet, för att lyssna in kvinnan som nu ändrat tonläge:-"No! No room for 4 people! No possible!" Nu börjar oron gro i min mage. Svetten droppar ner bakom mina glasögon och saltet svider till i mina ögon. Peter tittar nervöst mot mig och tecknar frågande med sina händer. Kvinnan i andra änden av luren får tillbaks sin glada, positiva röst och avslutar käckt vårt samtal:-"Ok, see you tomorrow. Have a nice day." Känner att jag måste försöka komma in i den thailändska lunken nu. Problem? Äsch, det löser sig alltid!


Ett ständigt organiserat kaos

Jag hade lurat i barnen att vi skulle få sitta på soldäck på färjan över till Koh Pu, att utsikten skulle kräva solglasögon, ordentligt fastsatt keps och kamera. Längst ner, längst in i ett oljestinkande mörker var väl inte riktigt hur jag hade lagt upp det, men även det är ju ett äventyr och äventyr är ju vad vi är ute efter. Efter endast 1 timme och 15 minuter blir det liv i luckan. Alla som ska till Koh Pu och Jum måste över till longtails. Några försöker, precis som vi, att komma av färjan. Samtidigt ska många andra på. Ett myller av små-båtar kretsar runt omkring oss. Folk skriker, klättrar över varandra och väskor kastas fram och tillbaka. Jag ser ingen logik i det hela. Trots det känner jag hur jag litar blint på alla som arbetar på dessa båtar. De ser någonting som jag inte ser. Någonstans ifrån hör jag en hes röst som ropar "Peace Paradice!". Dit ska ju vi! Jag vinkar till och plötsligt lyfts barnen upp och över till en båt. Där lyfts de vidare mot nästa båt och sedan vidare igen. Peter och jag försöker hänga efter med väskorna. Jag räknar konstant: 1,2,3,4 personer och 1,2,3,4,5,6 väskor, 1,2,3,4 personer och...

Något chockerade skrattar barnen gott när vi alla är samlade på samma långsvans-båt som i full fart tar oss i land på Koh Pu. Det ständiga organiserade kaoset råder!

Underbara Jay, ägare till resorten Peace Paradice som jag tidigare talat i telefonen med, möter oss när vi vadar in sista biten mot ön. Vi får veta att Peace Paradice tragiskt regnat sönder. Monsun-regnet som härjat bara dagarna innan vi kom till Thailand var tuff och vi blir inkvarterade i en av grannens bungalows. Att resorten så totalt förstörts måste ha känts fruktansvärt, men Jay är redan i full gång med att bygga upp ett nytt Peace Paradice. Trä och bråte som regnet kastat sönder återanvänds. Livet går vidare. -"No problem, no problem" nynnar Jay.



Himmelen på jorden

Net och Arom välkomnar oss med öppna armar till deras resort Koh Pu Valley. Vi märker hur alla ler mot oss. Vi ler tillbaka och känner en otrolig värme och den kommer inte bara från solen ovanför oss. Atmosfären på Koh Pu är familjär, både bland personal och andra turister. Många av turisterna vi möter återkommer år efter år och känns nästan som medlemmar i familjen.

Vi struntar i att packa upp och springer raka vägen ut i vattnet. -"Vänta tills högvattnet kommer tillbaka", förmanar fransyskan Mad. Hon borde veta, hon har ju kommit hit 30 år i rad! Vi lyssnar ändå inte - vi är ju förberedda med badskor! Lite stenar och snäckor kan inte stoppa oss.

Skillnaden mellan hög och lågvatten visar sig vara enorm. Efter att också provat att bada i högvattnet bestämmer vi oss för att tiden för lågvatten passar bäst för att studera snäckor, kräftor, krabbor och annat spännande vatten-liv.

Koh Pu betyder just Krabb-ön och krabbor finns det gott om här. När vattnet drar sig tillbaka hör man hur det smattrar vid vattenbrynet. Ingenting är stilla. I sanden, i vattnet och bland stenarna pulserar det av liv. De pytte-små sandkrabborna gömmer sig långt nere i sanden vid högvatten. Vid ebb kommer de upp genom små, små hål. De smaskar i sig växtrester som samlats i sanden och spottar sen ut sandresterna i form av små bollar. Bollarna spottas ut i fina rader och vackra konstverk skapas på det sättet snabbt över hela strandremsan.

Även ovanför vattenytan finns ett rikt djurliv. Bakom vår bungalow finns ormar, mångfotingar och en och annan leguan. De stora blå och röda fjärilarna seglar fram och står länge helt stilla i luften.

En kväll hittar jag en skorpion i vårt badrum. -"Net, är skorpioner här farliga? Vi har en i vårt badrum." Lite nervös blir jag när Net tar en sopborste med sig som sköld när han ska titta på den. När han använt din sköld som ett vapen mot skorpionen lugnar han mig med att den nog inte hade gift till att döda en vuxen människa. Det var ju skönt att höra!

Aporna tjattrar konstant runt oss. En morgon väcks jag av ett konstigt prasslande ljud. Jag ser att apor samlats utanför vårt fönster, på vår lilla altan. Jag hör hur de hoppar på taken. Men det är också någonting inne hos oss. Jag kikar vettskrämt ut genom myggnätet runt sängen. Jodå, en apa har enkelt tagit sig in genom en glipa vid taknocken. Jag väcker resten av familjen. Det här får inte missas. Apan letar efter någonting gott och hittar också en mango-kärna i soppåsen som den smaskar ljudligt på. När den kastar ut våt-servetter, stökar till och letar bland våra personliga saker så tycker jag att det får räcka. -"Schas", viskar jag lite försiktigt. Apan har övertaget och gör verkligen vad den vill hos oss. De kommer sen varje dag på besök, men då har vi fått tips om hur de kan motas bort. Vi låtsas skjuta slangbella mot aporna, med vår låtsas-båge hållen i luften. Det fungerar ganska bra. Våra tjuv-apor har absolut hjälpt till att skapa minnen för livet för hela familjen.


Kvällarna här på Koh Jum kan bara beskrivas som magiska. Runt 18-tiden går Net iväg in mot skogen bakom bungalowen och snurrar igång aggregatet som ger oss varmt vatten och el i några timmar. Att efter en skön dusch, ny-sprayad med myggmedel, sätta sig i "paviljongen" intill havet innebär total avslappning. Vi njuter av Lahp eller Som-dam med en Singha till, känner havets brus och varma vindar samtidigt som tonerna från Job to do pulserar ut ur barens högtalare: "Doo doo doo doo ter tum. Tum mai teung tum gub chun dai..." Poo, som arbetar här, skojar med barnen. De skrattar, spelar kort och sörplar fruitshakes. Detta MÅSTE vara himmelen på jorden!

De olika slags ödlorna vi ser är alla vackra och på kvällarna starta geckoödlorna dess underbara kör. Deras ljud tycks vridas upp och ner i volym som på en stereo och skapar tillsammans otroliga melodier. Ella som i början inte riktigt delade sin brors kärlek till de små kräldjuren, kan nu inte annat än fascineras av dem. -"Killarna kallar på tjejerna! De saknar en att vara kär i!"



-"Don´t take care - have fun!"

Små vanor skapas i den lugna vardagen. Ett podd-avsnitt om dagen på en långsam promenad längs stranden. Jag kikar på snäckor, fotar och plockar glas under tiden. Stranden ser ganska ren ut, men just glasbitar gömmer sig lite varstans. Vi har återigen nytta av våra badskor. Mitt på dagen håller vi oss undan solen så gott vi kan. Då skriver och ritar barnen i sina dagböcker och vi spelar spel. -"UNO!", ekar det bland bergen. Och ett och annat -"Finns i sjön!". Ljudet av en härlig reggae-version av Free falling drar oss mot Sabai dee längst ut på strandremsan. Där säljer de visst glass. En kort promenad dit varje dag blir självklart!



Koh Jum är det officiella namnet på ön, men lokalbefolkningen kallar endast den platta södra delen för Jum. Den norra, djungelklädda bergiga delen, som till stora delen är obebodd, kallas lokalt för Koh Pu.

Byn Pu, Ban Koh Pu, är en fantastisk liten fiske-by. Byn Jum, Ban Koh Jum, är en lite större fiske-by som ligger på den södra sidan av ön. Några få, men bra butiker finns här och det är också på den här sidan av ön de flest turister bor.

För att egentligen komma någonstans ifrån stranden på Koh Pu får man hyra motorcykel eller, som vi gjorde, åka taxi. Inga bilar finns på ön, så taxi är en liten motorcykel med sidovagn. Vägarna består ofta av pressad sand, men stora delar är numer cementerade. Vid kraftigt regn är vägarna inte helt enkla att köra på. För en spännande taxitur runt ön, med guidning på gummi-plantage, byarna Pu och Jum, betalade vi trevliga taxiföraren Ya 500 Bath.

En dag blir vi medbjudna på en båtresa runt ön. Resan går genom spännande mangroveträsk. Det är när man med båt tar sig runt hela ön som man verkligen får en bild av hur grönskande vacker och bergig ön är. Vi har fler spännande stopp som det vid den pytte-lilla ön Lola som också kallas för "Den ensamma apans ö". Den lilla apan välkomnar oss innan den graciöst klättrar upp och gömmer sig bland träden.



Kvällen innan vi ska vidare från Koh Pu tänds en brasa för oss på stranden. Vi passar på att tacka för allt och ta farväl från nyvunna vänner. Ett "take care" och en kram. Globetrottern Jerry från Holland svarar glatt -"Don´t just take care, Have fun!" Vi är nog alla rörande överens om att Koh Jum både tagit väl hand om oss och hjälpt oss att ha riktigt, riktigt skoj.




55 visningar0 kommentarer

Gå med i vår mail-lista

  • Black Instagram Icon