Lyckliga och förväntansfulla sneglar jag och Peter på barnen som det riktigt sprudlar om. Deras ögon är klotrunda och vi märker att de har svårt att veta vart de ska titta. Det händer så mycket spännande på en flygplats. Släpvagnar med väskor åker kors och tvärs, blinkande lampor här och där, människor med västar vinkar med armarna, och stora, mullrande flygplan rullar iväg. -"Hur flyger ett flygplan?", frågar vår son Lennon. Jag bollar över den krångliga frågan: -"Oj, det hinner pappa berätta om på flyget".
Lennon håller sig hårt i armstöden på flygstolen när vi lyfter. Vår dotter Ella bara ler.
Mååånga timmar senare, 2 flygbyten och en natt helt utan sömn, kommer vi fram till Krabi. Chauffören skrattar lite åt oss när vi ber att få åka till Krabi Seafront Resort. -"Ni är inte i Kraaabi. Välkommen till Krabiii!"
Jag som anser att "resa och se världen är att leva" ser mig själv som både resvan och som en rese-tok. Det här är dock första gången jag och Peter reser utanför Sverige med våra barn. Redan under bilresan till Landvetter kunde jag känna hur annorlunda och spännande det skulle bli att se världen lite mer som genom barnens ögon.
-"Se er för när ni går. Det är mörkt och det är hål lite överallt i vägen. Akta, det är inte som hemma!" Jag vet med mig att jag är en riktig höns-mamma ibland, men kan inte hålla tyst. Nu hinner jag knappt säga klart meningen innan Lennon ramlar ihop. Hans fot och halva ben befinner sig nu i ett hål med stark kloaklukt. Det kunde ha gått riktigt illa, men efter att fot och ben med nya skrapsår tvättats kan vi fortsätta vår jakt på bästa restaurangen. Lennon är glad igen, han och storasyster Ella räknar kokosnötter, mangos, bananer och andra frukter på träden. Han blir alldeles lyck-salig då han ser sin första geckoödla på en vägg. Där och där och där och där. Hela väggarna och taket är fyllda av de små söta kräldjuren. En trevlig "ladyboy" eller "katoy" kommer ut och tecknar till Lennon att han måste sluta gapa, annars kan ödlorna ramla ner i munnen, och vi vet då att vi hittat restaurangen för kvällen.
Redan andra dagen i Thailand gör vi de allra vanligaste turist-tabbarna. Vi glömmer lite nollor när vi räknar om kursen till svenska kronor och betalar ockerpris för kort tuktuk-resa. Vi glömmer att ta av skorna när vi besöker tempel. Pinsamt när munkarna kommer in och irriterat tittar på familjen Klantskalles blöta skor!
Krabi är för oss bara en avstamp ut till öarna, ett ställe att vila upp oss ett par dagar innan vårt riktiga äventyr börjar. Hela familjen blir dock mycket fäst vid stadens väldoftande och färggranna mat-marknad. Vi går runt länge och testar lite allt möjligt. Ella, som väckts av födelsedags-sång och paket på morgonen, shoppar frukter och godsaker. Hemma vågar hon aldrig handla själv. Nu springer hon obehindrat från stånd till stånd med sina lortiga Bath och handlar. Hon skiner upp som solen självt när de äldre kvinnorna pekar på henne och säger -"Buutiful, buutiful!". Jag är så stolt över min stora 8-åring! Lennon käkar spett med vad vi hoppas är kyckling och nötkött. -"Det här är det bästa jag vet. Ge mig mer!"
Det är krångligt att packa oss på båten som ska ta oss till Koh Pu. Alla får klisterlappar med namn på den ö man ska till. Nu ska vi ta oss över 2 båtar för att komma till rätt båt, helst ska både väskor och barn med. På alla bilder ser man hur folk njuter på soldäck. Nu sitter vi långt ner i ett oljestinkande halvmörker. Ella lyssnar på saga. Lennon somnar på stört, precis som han alltid gör när vi sätter oss i ett fordon som ska ta oss någonstans.
Koh Poo/Koh Jum är för oss så speciellt att det har fått ett eget blogginlägg, en egen reseskildring. Du kan läsa om Koh Jum/Pu HÄR.
Efter sex dagars äventyr på underbara Koh Pu är kontrasten total när vi kommer till fina Noble House Beach på ön Koh Lanta. Lennons första kommentar när han ser rummet är -"Kolla, riktigt golv!" Han syftar på att vi tidigare bott i bungalow med stora mellanrum mellan golvplankorna och "riktigt golv" känns nu alltså lyxigt. Här är det vackert med pool och 3 km lång fin strand precis utanför dörren, svenska barnfamiljer vart vi än ser. Efter ett dopp i poolen tar vi en vända på stranden. Barnen lägger märke till den glada månen och de otroligt välskapade sandfigurerna. Efter lite pizza i magen hittar de en mysig plats på stranden där de båda stensomnar.
Till frukosten letar vi efter de Thailändska kryddstarka rätterna, men förstår snabbt att vi måste ta oss en bit ifrån hotellet för att få tillgång till det "riktiga" Thailand.
Att promenera in till byn Ban Saladan, shoppa krimskrams på marknad och äta billigt, spännande och gott på mat-marknaden är mer vår grej. Lennon tjatar efter en skrikande gosedjurs-apa han sett på marknaden. Vi hinner gå förbi många gånger innan vi till slut ger efter och köper den enerverande apan. Vi vet att den kommer att skrika resten av resan, men känner väl att det kan vara bättre med en skrikande apa - vi är ju ändå i Thailand - än en skrikande unge. I efterhand är jag inte alls säker på att det var rätt beslut. Att Lennon som älskar massage, och speciellt fotmassage, vill testa fisk-massage är väntat. Ella, som normalt inte alls gillar massage, förvånar oss ordentligt när hon frågar om fiskarna kan få bita hennes fötter imorgon igen.
En dag hyr vi 4-hjuling med chaufför som kör oss runt ön. Ett av många bra stopp under dagen är i staden Lanta Old Town. Lanta Old Town var tidigare huvudhamnen för handeln i området, men är nu en sömnig by med stor charm.
Ett pyttepyttigt riskorn blir ett smycke när en man på gatan skriver barnens namn och ritar ett djur på det. Vi bara gapar av fascination!
Är man i Thailand får man dricka juice och shake varje dag! Den bästa på hela resan dricks nog här i Old Town. Shake av massor av passionsfrukter, gjord med stor kärlek (och en hel del socker)!
På Mu Ko Lanta vandrar vi runt den vackra nationalparken. Det barnen fastnar för mest är dock de många galna apor som härjar här. Ella och Lennon vill inte lämna aporna som tjuvar turisternas colaburkar och glassar. När en apa tar en chokladbit av en stackars flicka, tar papperet av chokladen och märker sitt misstag - chokladbiten är inte alls en chokladbit utan en våtservett - då skrattar båda barnen rått och högljutt.
Lunchen på Same same but different på lugna Kiantiang Beach är riktigt god, men priserna högre än vi är vana vid. Ella är lycklig över att de serverar spagetti bolognese som hon saknat under resan.
Jag och barnen är riktiga "fruktomaner". Vi älskar ananas, men kanske inte fullt lika mycket som elefanten vi får mata verkar göra. Ella och Lennon är riktigt tuffa och matar elefanten som slukar ananasen hel med det vassa skalet på.
Från Koh Lanta åker vi vidare med speedboat och nu står det Koh Muuk på klisterlapparna på våra bröst. När vi vadar iland med väskorna hållna upp över huvudena får vi en underbar första vy av ön. Lennon vill helst stanna kvar vid stranden och leka med alla krabb-kompisar. -"De är mina vänner!" Han får gott lämna sina nyfunna vänner, vi andra vill hitta vår bungalow och lämna ifrån oss väskorna.
På Koh Muuk finns inga bilar eller tuktuks, men mopeder och motorcyklar i överflöd. Ella och Lennon förundras över att ALLA verkar ha en moped. -"Titta, där är en liten som åker, med en ännu mindre bakpå!" -"Ja, så små barn får faktiskt inte åka moppe. Det är olagligt!"
Barnen tycker att det är jätte kul att killen från byn som kör vår MC-taxi heter Liisa och jag ler brett när vi susar fram genom den gröna, frodiga ön. Naturen är storslagen och djungeln tät. Den resan tvärs över till andra sidan ön kan jag tänka tillbaka på och riktigt rysa av välbehag!
Redan första kvällen i byn möter vi människor som igenkännande hejar på oss. Här är det enkelt att skapa kontakter och lokalbefolkningens välkomnande gör mig alldeles varm i kroppen.
Vem kan motstå barnen bedjande ögon när man går förbi någonting som doftar så sött att det automatiskt börjar kurra i magen? Inte jag i alla fall! "Pannkaks-kvinnan" visar glatt upp sin stora fina familj och deras trevliga boende. "Butiks-ägaren" bjuder barnen på isglass. Man måste äta snabbt, annars smälter glassarna i den extrema hettan. Peter köper sig en ny äventyrs-hatt i den lilla butiken. Den får han inte ha ifred många minuter innan Ella snor åt sig den. -"Den är finare på mig", säger hon, vrider och vänder på sig och leker modell.
Sivali är en lyxig resort som ligger nära byn. Stranden där liknar ingen jag tidigare varit på. Sanden är underbart mjuk och behaglig, men den är tung att vandra i och det knarrar under fötterna. Det är som att gå i potatismjöl! Havet, sanden och den vackra omgivningen till trots kan ingen av oss riktigt njuta till fullo. Vi gillar normalt värme, men den här hettan gör oss alla extra lättretliga. Peter är sur för att han råkat ta första doppet med mobilen i bakfickan, Ella för att det var hennes nya, allra första egna mobil han badat med. Lennon som tidigare på dagen ätit alldeles för mycket kyckling inne hos en äldre dam i byn får nu en kallsup. Den kryddstarka pippin kräks upp och förs iväg med havets vågor. Jag är på dåligt humör eftersom alla andra är sura och tråkiga.
Barnens favorit-sysselsättning är numer att åka tuktuk, eller som på denna ö, mc-taxi. Allra helst med Liisa. På andra sidan ön, den sidan båten anländer, ligger Charlies beach, också kallad farang beach (turist-stranden). Där finns också en pool som man kan betala några kronor för att använda, om man inte bor på Charlies.
Solnedgången vid Charlies beach kan inte beskrivas som annat än scenisk magi!
-"Hey, Chicken-man!" Jag och barnen viker oss av skratt när mannen som serverar oss drinkar kallar Peter för Chicken-man. -"Pappa, du är en chicken!" Det tar tid innan vi inser att mannen i baren är samme man som bjudit in oss till sitt enkla hem dagen innan och där vi ätit hans frus underbara grillade kyckling. Pappa Peter har härmed fått ett nytt smeknamn.
Nu ska barnen få snorkla för första gången. Jag är inte beredd på de 2 timmar av helvete som väntar oss när vi åker den lilla båten, longtail, ut till dykplatsen. Vågorna sköljer över oss och vi har alla oroade uttryck i våra nu gråaktiga ansikten. När Lennon lägger sitt huvud i mitt knä och hans frukost kommer upp, då ångrar jag att jag tagit med mina barn på detta. Det enda som rör sig i mitt huvud är hur jag ska lyckas rädda barnen när vi slungas överbord.
När vi väl stannar för snorkling är havet lugnt och stilla omkring oss. Barnen simmar runt och tittar på fiskar som 2 vana dykare. Jag är världens stoltaste mamma! -"Det är som att simma i ett akvarium!", säger Ella. Jag håller med, vattnet är nästan osannolikt klart och de vackra, färgglada fiskarna simmar i stim runt oss.
Ön Koh Rok var en gång magisk. Som så många andra storslagna platser har den nu förstörts av oss turister. Stranden är fortfarande gudomligt vacker, men det är omöjligt att bortse från semesterfirarna som fullkomligt väller in från båtarna som lägger till en bit från ön. Det blir ett kort besök. Vi vill ut och snorkla mer!
Att simma in i Emerald Cave/Tham Morakot är häftigt. Lennon litar fullkomligt på killen som styr vår båt, som här också blir vår guide då han med pannlampa på huvudet leder oss då vi simmar genom grottan. Ella som simmar mellan mig och Peter gör som oss, hon lägger sig på rygg, flyter i flytvästen och tittar upp mot taket som är fyllt av fladdermöss. Jag ropar till Lennon att han också ska lägga sig på ryggen. Han tolkar min instruktion lite fel och klättrar avslappnat upp på guidens rygg istället. Guiden simmar snällt omkring med Lennon bekvämt vilande där bak.
